Här kommer fortsättningen på Johannas resa. Dag 3 var det dags för en toppbestigning. Så här skriver Johanna.

Efter att noga ha studerat Länsstyrelsens pedagogiska broschyr ”Att bestiga Kebnekaise längs den västra leden” lämnade vi lägret 07.30 för att ligga lite före de stora vandringsgrupperna som samtidigt avgår från fjällstationen.

Grötfrukosten satte fart på benen i solskenet. Ganska snart lättade vi på klädseln och traskade på i rask takt med humöret på topp.

Som befarat var det trångt på stigen redan efter en timme när vi – halvvägs – korsat Kittelbäcken och stod inför den första tuffa klättringen uppför längs den sk. Sherpatrappan, som tyvärr inte är helt i bruk ännu.

Efter en kort rast och vattenflaskpåfyllning (sista chansen innan Sydtoppen) klättrade vi upp vi upp på Vierranvarri – det var tufft och tog 1.5h. Här bör man vända om inte kroppen är på topp och om motivationen tryter då klättringen ned i Kaffedalen är en prövning samtidigt som du beskådar klätterväggen upp mot Kebnekaise.

Längre rast i Kaffedalen var välbehövligt och  vi lyckades hitta lite smältvatten bland stenarna. Kanske är det det vattnet som bubblar i magen i dag?

12.30 lämnade vi Kaffedalen och nådde Sydtoppens smältande glaciär 14.00. Vid toppklippan blåste det 10 m/s, -1°c och dimman reducerade sikten när vi pulsade de sista metrarna i snö mot toppen. Utan stegjärn kom vi tyvärr inte upp de sista 20 höjdmetrarna till spetsen. Det är en häftig känsla att stå längst upp med hela Sverige nedanför!

Solen sken i princip hela dagen utom just när vi nådde toppen. Vyerna på upp- och nervägen var lika bedöva(n)de som ben och axlar. Upplevelsen var enastående för att inte säga berikande för framtida vildmarksäventyr.

På vägen ner mötte vi den branta blockterrängen blandat med lösgrus och rullsten igen. Det blev en vådlig prövning. Vill inte tänka på hur det skulle vara att gå nerför  i dåligt väder, särskilt de branta blockavsatserna vid sidan av Sherpatrappan.

Åter vid Kitteldalsbron 16.30, efter att ha besegrat Vierranvarri en andra gång, kändes det som målgång men ännu var det långt kvar. De återstående 4 km utför tog aldrig slut.

När vi nådde lägret igen 18.00 (10.5h senare) kändes det som en bragd tuffare än Vasa-, och Lidingöloppen varför den frystorkade pastan toppad med rödvin i en 25cl tetra smakade gudomligt.

Vi gick med lätt packning: 2×15 liters säck + varsitt vätskebälte med snacks. Där fanns även två ostsmörgåsar vardera och en liten kanelbulle samt dextrosol, resorb, isostar och energybars.

Hela expeditionen gick med stavar och kängor. Vindjackor surrade på säckarna där vi också fäst en extra vattenflaska. I säckarna fanns handskar och mössor som verkligen behövdes när toppen siktades.

När vi skriver detta, med ömmande kroppar, vandrar Renata Chlumska in till fjällstationen med sin lilla dotter i släptåg. På den jättestora säcken hänger hjälmar, rep och tält. Då ställs våra bravader genast i ett annat perspektiv…

Slutsatser:

  • Detta är ingen vandring utan ett klättringsäventyr som god grundkondition även i gynnsamt väder.
  • Knän, rygg och höfter tar stryk och risken för stukningar och andra olyckor lurar runt hörnet.
  • Den rikliga information vi inhämtat noterade inte att vattentillgången är en brist och att man måste bestiga branta Vierranvarri två gånger!
  • Det är stundtals trångt och lite stressigt längs leden, där många olika typer av personligheter är i farten med varierande förutsättningar. Om vi kommer på tanken att göra det igen blir det nog via Durlings led för att slippa trängseln.
  • Det är en upplevelse vi aldrig kommer glömma och det var värt varenda stappliga och trötta steg.

Funderingar:

  • Hur tillkallar man fjällräddningen vid väderomslag och olycka? Mobiltäckningen är svag på flera svåra avsnitt
  • Vilket vatten kan man egentligen dricka på fjället?