Under 2019 kommer vi ha ett riktigt härlig gäng med gästbloggare här på Vandringsguiden. Vi har valt att ta in gästbloggare just för att visa på bredden och visa att vandring är för alla. Vi är många som älskar att vandra och vi gör det av olika anledningar.

Maria Modën har i sommar gjort två vandringar som hon bloggar om här på Vandringsguiden.se Den första var när hon vandra i området runt Grövelsjön. I detta inlägg delar Maria Modën med sig om sin resa till franska Pyrenéerna. Vi är många som drömmer att få vandra mer andra delar av Europa och detta hoppas vi kan inspirera några. Så här skriver Maria om sin resa:

Startar i Paris

Resan startar i Paris. Ett otroligt hett Paris. När vi kommer fram på eftermiddagen är det 37,5 grader varmt. Vi sover där en natt innan vi tar morgontåget till Lourdes. Det är ett snabbåg och går över 300 km i timmen. Det har också AC vilket vi uppskattar massor. Som tur är så är temperaturen lite lägre i Lourdes. ”Bara” 30 grader.

Efter att ha turistat lite i Lourdes och tittat på katedralen så ska vi ut och äta middag. Då upptäcker vi att hela flaskan olivolja (4 dl) har läckt ut i ryggsäcken. Som tur är så verkar en ulltröja och en liner ha sugit upp det mesta. Vi packar om så att det vi inte ska ha med ligger i en väska som vi får lämna på hotellet och tvättar snabbt bort så mycket vi kan av oljefläckarna.

Vi har försökt packa lätt, men jag har även tagit med hela triangiaköket med tanken att vi är 4 som delar på det och det går åt mindre gas. Varför vi då tog med oss 4 flaskor gas när vi bara brukar göra av med två (på två personer) kan jag inte förklara. Vi tog med för mycket och bar för tungt egentligen.

Planen är upp till refugen vid Bresch de Roland, sedan genom breschen till Spanien och ner till en refuge där, så uppåt via ett annat pass in i Frankrike igen, ner till en damm, upp till den högst belägna bemannade refugen i Pyreneerna Baysellance, vidare på hög höjd sedan ner till refuge de oulett, genom ett pass till Spanien sen genom ett annat till Frankrike och ner till Refuge de Wallon och ner till Pon´t espagne och buss till Cautorets.
7 vandringsdagar, 6 nätter.

En grupp med olika erfarenhet

Francois är en van vandrare i den här typen av berg, Maria (jag) är en ganska ny vandrare, men van friluftsmänniska som har gjort 2 motsvarande vandringar åren innan. Lotta har tidigare bara gjort dagsvandringar, men har sovit i tält och levt lite friluftsliv, Ulf är ny på vandring och friluftsliv. Vi har alla förberett oss på olika sätt. Lotta och Ulf genom att vandra hemma med 15 kg i ryggsäckarna för att bli vana att bära. Lotta och jag vet att vi kan umgås under tuffa förhållanden under en vecka utan problem. Det kan helt enkelt gå hur som helst, men vi är alla inställda på att vi tar det som det kommer.

Vandringsdag 1

Vi startar morgonen i Lourdes och tar bussen till Gavarnie. Bussen ska gå 9:01 så vi är där i god tid halv nio.Möjligen är jag lite av en tidspessimist. Kvart över nio dyker bussen upp.  1,5 timmars bilresa mot Gavarnie och på slutet är det som att titta på vykort när man tittar ut genom fönstret. Blir alldeles lycklig av synen. Efter att ha kollat aktuellt snöläge (vi behöver hyra stegjärn-läge tydligen), hyrt stegjärn, kollat väderprognosen (vackert till imorgon em/kväll blir det regn med ev inslag av åska) så ger vi oss iväg.

Jag hade sagt innan att kanske när vi kommer fram till refugen så kan vi gå en bit och se Frankrikes högsta vattenfall. Vi ser det första gången på bussen och sen ungefär 10 gånger till. Vi gick och gick och gick genom skog i zickzac uppför i ett par timmar. Sen gick vi ännu mer ovanför trädgränsen. Biten över trädgränsen var riktigt tuff. Där borde vi ha gjort fler pauser samt druckit resorb. Två av sällskapets stavar envisades med att glida isär hela tiden. Varje gång de fastnade minsta lilla, plupp isär. De hade dessutom betalat  1700:- för de bästa och lättaste stavarna som fanns. Mycket retligt.

Vi stötte ihop med två yngre killar som var på sin första vandring. Den ena av dem hade bott ett tag i Sverige och kunde lite svenska. Vi gick förbi dem och de gick förbi oss lite omvartannat. Sista 200 m upp visade det sig att en i sällskapet håller på att tappa sulan under ena skon. Vi överväger olika alternativ. Vi provar laga sulan med reparationslim till liggunderlaget samt kinatejp. Det verkar fungera och vi börjar gå. Efter en timme visar det sig att enbart tejpen håller fast sulan, men håller på att slitas ut. Vi ställs dessutom inför att ha en väldigt besvärlig samt potentiellt farlig sista timme på grund av snö som ligger som broar över vattendrag. Klockan är redan halv sju Eftersom solen legat på hela dagen så är snön dessutom mjuk och några av oss trampar igenom snön ner till låret. Vi bestämmer oss för att inte fortsätta och ta risken att passera den biten där det går vatten under utan väljer att stanna och hitta en lägerplats.

Det bästa med att vi stannade var att vi lyckades med lite trixande lura ut hur stavarna fungerade så nu håller de ihop. Det blir väldigt sen middag och totalt 8,5 timmars vandring trots att vi inte började gå förrän vid 11. Totalt ca 1200 höjdmeter upp samt 16,5 km i avstånd.

På natten väcks vi av åska. Jag går upp och flyttar bort stegjärn och vandringsstavar en bit från tälten och försöker somna om. För mig är det omöjligt. Jag ligger bara och önskar att åskan ska sluta (den är långt bort) och att det ska bli morgon så vi kan påbörja vandring nedåt. Även om topparna runt är klart högre upp än vi så är vi ändå högt. Jag törs inte sätta i öronpropparna för jag känner att jag måste ligga och vakta åskan. När gryningsljuset kommer, åskan försvinner och jag börjar slappna av igen då kommer fåren. Bäää och fårskällor låter resten av morgon. 

Dag 2 

Vid nio är tälten nerpackade, vi har ätit frukost och François har gett sig iväg till en närbelägen parkeringsplats för att försöka lifta ner till byn och köpa nya kängor. Då bestämmer sig fåren för att de ska dra vidare. Så dags då… Vid 10 promenerar vi som är kvar bort till passet vilket även är fransk-spanska gränsen för att vänta in Francois där. Vi hittar en bivack av stenar där vi gör det bekvämt för oss med tältets footprint att sitta på och stenar att luta oss mot. Stenar är förvånansvärt bekväma. Jag hade kunnat somna, men François dök upp straxt efter vi kommit dit och vi började promenera ner mot spanska refugen 1100 höjdmeter nedanför oss. Dag 3 är planen att gå upp alla höjdmeter igen och lite till för att ta oss genom nästa pass tillbaka in i Frankrike. Vi går nedför. På oväntat branta stigar med lös grus och lös sand så det gäller att ha koll på benen och fötterna för att inte ramla. Nedåt går färden och vi stannar en talldunge och äter pasta med grönsaker och pinjenötter. Testade snabbmakaroner istället för vanlig pasta som är kokad och torkad. En i sällskapet upplevde att energin tog slut fort efter lunchen. När det var 300 höjdmeter kvar till refugen så kom vi till korsningen för morgondagens stigning och stigen ner till refugen. Efter att ha funderat lite så ombeslutar vi och struntar i refugen och påbörjar stigningen uppför. Det finns en stuga ett par hundra höjdmeter upp som är obemannad i värsta fall, men vi vill gärna hitta tältplats nånstans på vägen upp, men inte för högt då det finns risk för regn (och därmed åska). Vi ska passera en bäck och vid bron finns en djupare del där vi stannar och badar. Kallt, men så skönt när man kommer upp och man känner sig sval och inte genomsvettig. Efter badpaus så fortsätter vi upp genom en tät och mörk skog som hade kunnat varit tagen ur en saga om troll och häxor. Sen kommer vi upp till en fantastisk blomsteräng. Hela bergssidan är full av ängsblommor och gräset är midjehögt.

Däremot finns det ingenstans som är platt. Även där det ser platt ut så är maken otroligt ojämn. Det är liksom stora gräskullar på 0,5 m överallt på ängen. Vi har 2 möjliga tält alternativ, gå av stigen och nedför en brant till bäcken (lite mer uppströms än där vi badade) där det ser lite plattare ut, men väldigt stenigt. En går ner dit utan ryggsäck för att undersöka. Nja, kanske ett tält får plats. Två går tillbaka ner till stugan som vi passerade för ett tag sen. Den duger. Det är dammigt och grusigt, men golvet är hyfsat platt och precis exakt framför huset (1-1,5 m) är det nog platt. Där får bli nattlägret. Det finns en stig till bäcken och där är jättefint att sitta, men inte att tälta. Vi badar där.

Det visar det sig att stugan har en nackdel. Massor med mygg och flugor. Det gick inte lägga upp maten på tallrikarna för flugorna är på hela tiden. Vi flyr till bäcken med maten där flugorna är aningens mindre ihärdga och utsikten bättre. Vi ställer upp ett tält inne i ena rummet och det andra precis utanför. I den delen av huset där vi lagade mat upptäcker vi plötsligt att det bor fladdermöss. De är små, typ 5 cm långa i kroppen. Det blir åska på kvällen och ganska sent kommer ett par andra vandrare med en hund och är inte särskilt hänsynsfulla rent ljudmässigt trots att vi börjat gå till sängs i våra tält. Trots åskan och det andra sällskapet så sover jag tryggt och lugnt den natten.

Dag 3 

Planen är att äta lunch vid en sjö straxt nedanför passet och sen röra oss nedåt mot en damm. Vi går upp i tid och möter hunden från det andra sällskapet. Den står utanför deras tält 1 m bort och skäller på oss och de andra vandrarna skriker på den inifrån sitt tält. Efter en bra stund kommer en ut för att ta in hunden.

Vi kommer iväg straxt efter kl 8 för att slippa gå i stekande sol. Brant uppåt går stigen. Det där med att göra serpentiner verkar inte vara poppis upp till det där passet i alla fall. Vi är bra på att pausa och gå sakta på vägen upp och jag medicinerar astman ordentligt. Det går klart bättre än dag ett. Folk vi möter tipsar om lite alternativa vägar runt sjön vi är på väg upp till. Det är intressant hur mycket man kan förstå av varandra även om ingen av oss talade samma språk. Och vi är tacksamma för att de försöker förmedla information vi behöver veta även om det inte är helt lätt. Vi förstår i alla fall att vi inte bör gå den vägen runt sjön som leden visar. Vi ser flera marmotisar (murmeldjur) på håll, mängder med fjärilar och insekter, plötsligt fylls luften av konvaljdoft utan att vi ser några blommor som förklarar det. Den försvinner för att lite senare ersättas av doften av oregano.

När vi kommer upp så vi ser sjön en bit ner, börjar vi gå ner mot den, men förstår inte hur vi ska komma den alternativa vägen höger runt sjön. Halvvägs ner så tar vi av ryggsäckarna och 2 går uppåt igen och 2 nedåt för att se vad som verkar smartast. Det visar sig att vi behöver gå upp för att komma rätt. Den känslan att ta på sig ryggsäckarna igen och gå uppför när man trodde att man nästan var framme är tung. Till slut kommer vi till sjön och parkerar oss och lagar ris och daal till lunch. Vi badar. Francois säger glatt att det finns inget tillflöde från snö längre så den borde vara varm. Det var den inte! Det var jättekallt, men uppfriskande och sjön var full av små fiskar och några stora. Vissa badade 2 gånger, vissa ingen.

Efter lugn lunch börjar vi gå uppför. Det är bara 38 höjdmeter, men det var tufft! Uppe i passet njuter vi lite av utsikten, oroas av molnen och stöter på några spanska vandrare. Vi turas om att fota varandras grupp i passet så båda grupperna får gruppbild på hela sin grupp. Vi tar oss sedan nedåt i rätt raskt tempo. Molnen ser verkligen inte bra ut och man kan höra hur de muttrar lite. Vi ser ännu mer marmotisar och när vi kommer till skylten som visar att vi har ca 30 min till sjön där vi tänkt sova så är det dags att slänga på sig lite regnkläder. Vi går 30 m till och ser en stuga som ligger på vägen till sjön och åskan börjar mullra på. Där tar vi skydd under ett par timmar och åskan och regnet lugnar ner sig. Det är en gammal refuge som inte är i drift längre, men fått stå kvar som skydd för vandrare. Efter ett par timmar så säger jag, jamen vi går väl vidare då och då sätter det igång att ösregna och nya åskdunder hörs riktigt nära nu. Jaha, vi stannar väl lite till då…

Plötsligt klarnar det upp och blir klarblå himmel. Vi går vidare nån halvtimme till och hamnar vid ett vattenkraftverk med massor av får. En del av fåren har långa svansar. Har får långa svansar eller är det någon särskild sorts får som har lång svans? Någon som vet?

Även här finns en stuga man kan övernatta i om man behöver. Det vill vi inte. Det ska mycket till innan vi går dit. Det bästa som går att säga är att man sopat ihop skräpet in i två hörn. Det var rejält skräpigt och trist i stugan där.  Vi slår upp tälten en bit därifrån. Senare på kvällen kommer två tjecker dit och letar tältplats. Vi pratar lite med dem och ger dem vår spanska karta (vi har 2 till likadana hemma) och sen får de middag av oss och vi blir bjudna på tjeckisk hembränt som den enes mor/farfar gjort av plommon. De har gått hela vägen från Lourdes och ska gå totalt i fyra veckor. Halva matransonen har de skickat med post till en by som de tänkt passera på vägen. En trevlig kväll. Hon studerar till biomedicinsk tekniker och han till ingenjör inom fordon. Just det! Det hände mer saker den dagen. Vi duschade i vattenfallet i närheten. Eller duschade och duschade, vi tvättade oss och stod intill vattnet. Det var på riktigt superjättekallt, men kändes skönt efteråt.

Dag 4 

Vaknar utvilad och har nog aldrig sovit så gott i tält som inatt. Perfekt harmoni med temperatur, hur vi rörde oss under natten. Jag och Francois sover på etttvåmannasliggunderlag och har ihopkopplade sovsäckar.

Har du aldrig sett ett liggunderlag för 2? Här är ett ex. (redaktionen)

Vaknar 20 min innan väckarklockan ringer. Idag ska bli en tuff vandringsdag och vi ska börja gå kl 8. Alla är klara i tid och vi går iväg. Det är platt först och sen tungt uppför. 800 m uppför 6,5 km framåt. Vissa partier är läskiga med smal stig, stup till höger och bergvägg till vänster. Det gäller att hålla tungan rätt i mun och se till att nästa fot har ordentligt fäste innan man lägger över vikten. Vi ser flera marmots. Ja så får då, många får. Vi ser grottor som kanske eller kanske inte är naturliga från början, men har blivit påverkade av människor med dörr, murad ingång och nån som lämnat soppåse och lite såna räddnignsaluminiumfiltar. Det är en riktigt tuff vandring uppåt och vi är alla rätt slut större delen av dagen. Många pauser för att vi ska orka. Vi hjälps åt att påminna varandra om att titta bakåt på den fantastiska utsikten. Vi är framme så vi ser refugen innan 14.

Det blir en lång eftermiddag med väntan på att få sätta upp tält och äta middag. Tälten är ok att sätta upp från 18 får vi veta trots att man egentligen bara får ha dem uppe mellan 19-9. Kl 19 serveras nämligen middagen. Alltid 3 rätter. Soppa, nån gryta, kaka och ostbit. Jättegod mat i denna stuga. Det är det i alla jag varit i, gedigen god vällagad mat som passar efter tuff vandring. Vi försöker samtala med de andra vid vårt bord. Till vänster sitter ett sällskap med kvinnor i 50-årsåldern som glatt pratar, men bara franska så Francois sköter den konversationen. Jag försöker få igång ett samtal med paret till höger om oss, men eftersom jag är begränsat till svenska, engelska och lite tyska och det paret enbart pratar franska så faller det platt. Gänget till vänster och Francois har det dock trevligt och glatt. Vi beställde frukost och lunchpaket för morgondagen. Frukosttiderna var lite överraskande 5:30-7 så det blir en tidig morgon imorgon. Tiden i refugen innan middagen fördrev vi med kortspel och småprat. Det hängde en efterlystposter på en vandrare som försvunnit mellan denna stuga och en annan. Vi får också veta att vinterleden som vi såg delar av på vägen upp nu är markerad med röda flaggor hela vägen för att det ska gå ett lopp den vägen i övermorgon. Vi överväger ett ruttbyte till vinterleden istället för den vägen som jag och Francois redan gått två gånger tidigare. Det blir lite kortare väg, men det ska vara fantastiskt vackert i det området. 

Dag 5 

Ok om jag sov bättre än någonsin igår så sov jag sämre än nånsin inatt. Fladdrande tältduk, varmt, kallt och täppt i näsan. Det är så folk i sällskapet kommenterar hur trött jag ser ut. Det brukar inte hända, inte ens när jag jobbat natt eller hade kolikbarn och verkligen led av sömnbrist. Vi bestämmer oss för att ta samma väg som traillöparna. Glada i hågen följer vi de röda flaggorna. På vägen ser vi en marmot på riktigt nära håll. Den verkar inte bekymra sig så mycket om oss utan mumsar vidare på gräs och rötter. Dagen innan hade vi funderat lite på vad en Marmot äter och här fick vi svaret. Vi står och tittar på den länge innan vi går vidare.

En stund efter börjar vägen gå uppför igen och vi kommer till en bit där man ska klättra upp med stöd av rep. Nöjda med att klara det tar vi oss vidare och kommer till nästa hinder. Vi konstaterar att här ska folk springa.  Det är helt galet, vi har visserligen packningen att kånka på, men vägen är besvärlig. Lunch vid en sjö, i lunchpaketet finns kall tonfiskpasta, smörgås, äpple eller apelsin, chips, madeleinekaka och marmeladgodis. Medan vi äter exploderar ena chipspåsen.

Nackdelen med att köpa lunchpåse var allt skräp som blir. Mitt mål är att gå skräpfri. Dagens lunch förstör det målet rejält! Åh andra sidan hade vi inte haft mat för alla dagar om vi inte köpt lunchpaketet då vi stannat vid en refuge istället för 3-4 st. Efter lång och lugn lunch tar vi oss vidare över ett pass på 2760 m innan vi påbörjar nerfärden. Fantastiska vyer, sjöar med massa is och snö kvar, ljusturkost vatten och sen värsta hindret! Stigen går så man ska gå på är en mindre än 1 dm bred bergslist och man måste hålla sig i berget för att kunna gå där. Lotta och Ulf skakar på huvudet. De vill inte gå där, inte jag heller. Vad är alternativen? Gå tillbaka eller vad gör vi? Nu är vi drygt en halv dagsmars från Refugen och vi har inte passerat några ställen att övernatta på. Medan Francois rekar efter annan väg kommer två motionslöpare. Vi säger att de kan gå före och de bara går på den supersmala stigen med stup ner i ett vattenfall på ena sidan och bergvägg på andra. Plättlätt tydligen. Tur för här ska folk springa imorgon. Francois hittar en annan väg längre ner. Möjligen lika svår, men utan fritt fall om man ramlar. Sen kommer vi till fler sjöar. Otroligt vackert och vi har svårt att välja plats. Francois vill stanna på en etapp, övriga gå ner en till så det gör vi. Hittar tältplatser och eftersom det är tidigt så passar vi på att skölja upp lite svettiga kläder och strumpor och hänga på tork. När jag håller på med middagen börjar det blåsa upp och molnen ser oroväckande ut. Vi diskuterar fram och tillbaka hur vi ska göra medan vi äter köttgryta och potatis med nybakt bröd till middag.  Både Lotta och jag är oroliga för nya åskväder och vill gå ner lite till Vi är uppe på 2400 m just nu. Vi äter middag lite snabbt, packar ihop och går nedåt ett par hundra höjdmeter och kommer till en finare plats i mindre blåst. Där fixar jag efterrätten som aldrig blev av till middagen, blåbärsmuffins och sen en miniflaska Baileys som räcker oväntat länge. Även om det nya stället är mycket mer i lä än det gamla så blåser det och fladdrar i duken. Lotta och Uffe väcker oss vid 1 och vi tittar på stjärnhimlen. Ingen kamera vill klara fota den utan vi försöker supa in synen i minnet. Efter det sover jag jättedåligt. 

Dag 6 

Tidigt på morgonen så hör jag något vid vattnet och något som andas ut alldeles nära tältet. Vi vet inte var det var, men inga bjällror på det djuret. Jag törs inte öppna tältet och se efter. Björn, varg, marmot, hund? ingen vet.

Vi tar det lugnt på morgonen innan vi kommer iväg. Idag ska vi ta det lugnt. Det är en dagsmarsch till Cauterts ungefär enligt kartan, men tanken är att vi kanske kan stanna någonstans på vägen. Vi pratar lite om trailloppet som går idag. 53 km, 3500 höjdmeter och 5 refuge, det blir varmt långt och tufft för dem. Jag och Francois har gått större delen av deras bana. För oss tog det 6 dagar att vandra det som de ska springa på en dag.

Vi passerar vattenfall, sjöar, vackra vyer, blommor. Alla känner av att vi är på sluttampen och vill både komma fram och inte avsluta vandringen på en gång. Sista biten innan sista refugen innan Cautoret är besvärligare än vi trott. Det är rejält brant och smalt. Tur att min mamma inte ser hur det ser ut där jag går. Hon hade fått dåndimpen. När vi närmar oss refugen så möter vi en del människor på väg uppåt för att se löparna. Runt 12 bör den första nå refugen sägs det. En vacker väg ner till refugen, en sjö intill och vi funderade på att bada ända till vi såg att kossorna stod i sjön och kissade. Vi kom fram till refugen vid 12 och satte oss och väntade på de första löparna. Rejält blåsigt, men soligt. Vi får veta att de hittat den borttappade vandraren död dagen innan i samma område som vi övernattade. Vi pratar mycket om det där med att vandra själv och hur liten marginal det finns när man går själv och det inte finns någon täckning.

Efter vi väntat någon halvtimme dyker första löparen upp. Det går fort och han ser oförskämt fräsch ut. Till Lotta och Ulfs stora glädje visar det sig att ledaren använder likadana stavar som de har. Vi väntar in nr 2 också innan vi går vidare. Han ligger en kvart efter ettan. Den fortsatta vandringen är grön och fantastiskt vacker. Leden följer ett vattendrag med lite forsar och fall. Vi hittar en plats i skuggan och lagar lunch och vilar lite. För varje löpare som springer förbi så klappar vi och hejar. De har sprungit över 5 mil i riktigt skitjobbig terräng uppför och nedför och kan vi uppmuntra dem lite genom att heja så är det det minsta vi kan göra.

Vi kommer till en parkering och konstaterar att vi inte kommer kunna gå ner till Cautorets för då kommer vi missa sista bussen till Lourdes och hotellet. Vi beslutar oss att lifta. Lotta och Ulf får träff med första bilen och åker med en mamma och hennes två barn. Pappan har sprungit i loppet så de har stått och hejat på honom. Det här med språket visar sig igen vara problem. När de precis åkt iväg så ropar någon på oss från parkeringen. Det är ett par på väg mot Cautoret (vägen går bara dit så det kan inte gå fel) som undrar om vi vill åka med dem. De behöver bara 5 min för att byta skor och packa in i bilen. Vi åker gärna med och pratar om torkad mat och vandring mm i bilen. Det här paret kan lite engelska så jag kan vara delaktig i samtalet. Nere i Cautorets så skildes vi från vår skjuts och plötsligt hör vi hur någon ropar Francois! Francois! det är killarna från dag 1. Den ena killen har foten i en ortos. Sista dagen på deras vandring så har han stukat foten så illa att han inte får röra den eller belasta den. Ett glatt återseende, efter att ha pratat en stund går vi vidare och letar rätt på resten av vårt sällskap. Vi lämnar tillbaka stegjärnen vi aldrig behövde använda och utanför butiken springer vi ihop med gänget glada kvinnor från Refugen. Vi pratar lite om våra respektive vandringar och sätter oss på en uteservering och kikar på löparna som springer i mål en stund innan vi går till bussen och åker till Lourdes.

Så var det slut för denna gång, men redan sugna på nästa vandring. För mig blir det en ny redan om 3 veckor med mina tonåringar och en vän med son i trakterna av Grövelsjön.

Hur lyckades vi då med allt. Jo genom att ha lagom förväntningar på oss själva och varandra så blev det en bra vandring. Vi utmanade oss rejält, men vi tog det också väldigt lugnt. Alla kom överens och maten var god. Jag har för övrigt anmält mig till en franskakurs med start i september. 

Blir ni precis som vi inspirerad av Maria intresse för mat så kolla inhennes konto på Instagra, @mariasutemat