Vandring kring Sedona, Arizona

Jag, Emma, har turen och fördelen att ha en svärmor som flyttat från Sverige till ett av världens bästa vandrings- och mtbplatser Sedona i Arizona. Vi har varit där tre gånger nu och jag har skrivit olika inlägg om mina vandringar där.

Läs gärna inlägget Vandra i Sedona. 

Läs också gärna vandringsprofilen Annette Spuhler som bor i Sedona.

San Fransisco Peaks – Humpreys Peak trail

Efter drygt två veckor i Red Rock-området kring Sedona, Arizona hade vi funderat länge nog. Det var dags att testa en längre dagstur och få lite höjdmeter med i utmaningen! Vi, dvs jag, min sambo Daniel, min svåger Tobias och min svägerska Kerstin, hade egentligen under hela vår vistelse i Sedona pratat om den där höga toppen som syns strax utanför Flagstaff. Den låg där så tillgänglig, så nära men ändå en utmaning av dignitet! Så innan det var dags för oss att lämna Sedona för för några avslutade dagar med vattenäventyr i San Diego bestämde vi oss för att göra ett topptursförsök!

Vi lämnade Sedona ganska tidigt på morgonen och körde mot Flagstaff. Det hade regnat de tre senaste dagarna, men denna dag bjöd på sol och vi tänkte att det här blir perfekt väder för en toppbestigning! När vi närmade oss såg vi toppen torna upp sig mot en vacker blå himmel, precis som vi föreställt oss. Vad vi däremot inte räknat med var att det regn som fallit över Sedona motsvarade snö på denna höjd. Så hela toppen var snötäckt! En klassisk friluftsfail som vi idag skrattar åt men som då verkligen kändes som en faktor som skulle kunna begränsa vår möjlighet att nå toppen….

Varma kläder på!

Vi klädde på oss vad varma kläder vi hade, packade ihop det sista i våra ryggsäckar och lämnade bilen bakom oss på parkeringen. Sedan väntade äventyret! Jag hade i det mentala bagaget en lite dålig erfarenhet av höghöjdssjuka då jag 1,5 år tidigare provat toppbestigning i Ecuador så jag var faktiskt lite fundersam på om jag kanske skulle reagera även på denna höjd på 3850möh. Men jag visste också att de symtom jag haft då alltid hade börjat med huvudvärk så jag var helt inställd på att jag skulle testa och se hur det gick denna gång!

Vandringen började relativt flackt med fantastiskt fin lövskog i underbara höstfärger. Jag minns ännu idag, fem år senare hur otroligt vacker vy som låg framför oss. Vita björkstammar med knallgula höstlöv och snö överallt! En av de vackraste naturupplevelser jag ibland plockar fram ur minnet!

Uppåt, uppåt, uppåt!

Men den flackastigen ändrade sig ganska fort till att gå uppåt, uppåt, uppåt. Länge gick den genom skog och hela tiden gick vi i dryga decimetern snö. Normalt sett tillhör jag dem som verkligen är förberedd på de friluftsturer jag genomför så att vandra i snö och upp mot hög höjd kändes verkligen helt fel i låga goretexskor….. Det var inte många steg innan snön satte sig runt fotlederna och blötte ner strumporna trots det vattentäta membranet!

Vi var som tur var inte de första som gjorde toppbestigning denna dag så stigen var ändå rätt så upptrampad genom snön. Men det innebar ju också att det var lerigt på sina ställen. Något vi började märka av nu var att det inte bar var lutningen på stigen som gjorde det jobbigt att gå utan även den höga höjden började kännas. Vi fick allihopa lite snabbare andningsfrekvens och fick göra oräkneliga kissepauser för att tillgodose kroppens behov av att kompensera för den höga höjden. Jag räknade till inte mindre än 12 pauser för att tömma blåsan då min kropp kompenserade genom att öka urinproduktionen!

Sista biten mot toppen

Vi kom upp på sadeln av berget och där väntade en vind utan dess like! Jag tror aldrig att jag upplevt en så stark vind på ett så utsatt läge. Vi hade svårt att hålla oss på marken och vi blev mer och mer osäkra på om vi överhuvudtaget skulle kunna ta oss till toppen… Men vi höll oss på platser där vi hade god säkerhetsmarginal och tog en gemensam diskussion om planen framöver. Det var viktigt för oss att alla fyra kände sig helt ok med att göra ett fortsatt toppförsök och att det inte skulle innebära en för stor risk.

Vi bestämde oss för att fortsätta en bit uppåt till då vi beräknade att åtminstone den biten skulle vara i lä för vinden. Det blev det första delmålet och vi satte en punkt för beslut om vi skulle fortsätta mot toppen eller vända neråt igen. Men vädrets makter var med oss och strax innan vi kom fram till den kritiska punkten ”vända eller fortsätta” så mötte vi ett par vandrare som berättade att de varit först upp idag och att vinden märkligt nog precis avtagit helt!!

Lyckliga knatade vi vidare, fyllda av ny energi och längtan om att nå toppen! Kanske, kanske, kanske skulle vi faktiskt lyckas…. Guidebokens förvarning om att man många gånger lurar sig själv att toppen är nära gjorde att vi vandrade vidare och hoppades på att just denna ”topp” var den riktiga toppen. ”Continue up, up, up over a series of heart breaking false summits until you finally peak out” (50 Favorite Hikes Flagstaff & Sedona, av Cosmic Ray). Och där…. där var den äntligen….

Känslan av att stå där på toppen var obeskrivlig!! Underbart att vi lyckats komma hela vägen trots att vi inte alls förberett oss på att göra hela vandringen i snö!

Glada och nöjda traskade, gled, plaskade och gick vi sedan neråt hela vägen igen. Genom snön som nu mestadels förvandlats till slask av solens värmande strålar. Det var ett trött och glatt gäng som sedan satte sig i bilen och körde tillbaka till Sedona!