Julklappstips!

Vi vill gärna tipsa er om boken Saltvattenliv – en världsomsegling. En bok om Josefin och Ivan Flodgrens segling runt hela jorden och alla deras upplevelser längs vägen. Josefin och Ivan har båda ett stort intresse för segling och friluftsliv. De kännetecknas som långseglarna som i varje hamn letar upp högsta toppen i närheten och bara måste dit upp innan de kan segla vidare. Och som en paus i seglingen passade de på att cykla 50 mil genom hela Nya Zeeland samt att bestiga ett av Sydamerikas högsta berg. Ett mycket inspirerande par som verkligen ser till att göra verklighet av sina drömmar! Och som ser möjligheterna till att genomföra utmaningarna bortom den bekväma vardagen.

Beställ boken senast 18/12

Följ med på Josefin och Ivans tre år långa resa och njut av alla fantastiska bilder som utöver en välskriven historia inspirerar till egna äventyr! Läs här ett av bokens många fantastiska kapitel! Vi gissar och hoppas att ni blir lika sugna på hela boken som vi var när vi först såg den. Köp din egen bok eller ge bort en upplevelse i julklapp! Beställ boken senast 18/12 för att vara säker på att hinna få den innan jul.

Beställ boken Saltvattenliv – en världsomsegling

Följ familjen Flodgrens äventyr

Sedan i april har Josefin och Ivan fått en ny liten besättningsman, en äventyrsglad och härlig liten kille som älskar att få följa med på alla mamma och pappas äventyr! Vill du följa familjen Flodgrens äventyr kan du göra det på saltvattenliv.se .

Réunion och etappen till Afrika

La Réunion, eller bara kort Réunion, är den största av öarna i ögruppen Maskarenerna som dessutom utgörs av Mauritius och Rodrigues. Réunion ligger bara drygt 100 distans från Mauritius och vi seglade över en natt från Port Louis till Réunions största hamn, Le Port. Inne i marinan var det redan fullt men vi fick plats längs en betongkaj, just utanför. Maggie som kom in strax efter oss hamnade innerst längs kajväggen och vi utanpå, med för mot akter. På Mauritius hade vi provat det omvända, med för mot för och akter mot akter med det hade inte fungerat särskilt bra. Eftersom marinan i Port Louis var full la vi oss där utanpå Maggie som hade fått en plats ut mot hamnbassängen. Mitt i natten vaknade vi alla fyra, både på Maggie och Kuheli. I några ovanligt stora vågor från ett förbipasserade fartyg hade båtarnas master kolliderat. Maggies ena radarreflektor hade gått sönder och flugit ända ut på kajen och vår VHF-antenn fått sig en ordentlig smäll. Annars hade båtarna klarat sig bra men vi flyttade snabbt Kuheli in i marinas lugnare hamnbassäng och knöt fast utanpå en amerikansk ensamseglare. Så nu, här i Le Port tog vi lärdom av incidenten på Mauritius och lät Maggies för peka in mot marinan och Kuhelis ut mot havet, för säkerhet skull.

Marinan i Le Port var verkligen en kontrast mot den vi just lämnat i Port Louis. Med en båtuppställningsplats som närmsta granne och en lastkaj med surrande fläktar på andra sidan kanalen kändes de lyxiga kvarteren runt Port Louis marina långt borta. Dagen därpå kom tullen och checkade in oss i landet, i Frankrike. Till skillnad från Mauritius, som sedan 1968 är ett självständigt land, tillhör Réunion Frankrike och är ett område likvärdigt de som finns på franska fastlandet. Det märktes att ön får pengar från Europa, här fanns en välutvecklad infrastruktur, både vad gäller kollektivtrafik och vägutformning, högre levnadsstandard och ett socialt skyddsnät. Officiellt språk är franska och naturligtvis gick det att köpa både franska ostar och långa frasiga baguetter, nästan överallt.

Den portugisiska amiralen Pedro de Mascarenhas och hans besättning var först av européerna att upptäcka ön i början av 1500-talet. Réunion var då obebodd även om ön redan tidigare hade besökts av både arabiska och malajiska sjöfarare. År 1638 tog Frankrike makten och undantaget ett par år av brittiskt styre har ön tillhört Frankrike sedan dess. Dagens befolkning på omkring 800 000 människor har ursprung i både Europa, Afrika, Kina och Indien. En femtedel av invånarna bor i huvudstaden St Denise och en dag tog vi bussen dit. Réunion har ett enkelt bussystem där man för kortare sträckor får åka med de lokala Fleuri-bussarna och för längre distanser gäller Car Jaune. Vi som skulle åka en knapp timme hoppade på en av de gula långdistansbussarna på stationen i Le port. Då och då klappade någon i händerna och bussen stannade till vid nästa hållplats. Det var så man gjorde här, det fanns inga röda stoppknappar utan ville man hoppa av fick man klappa högt så chauffören hörde att det var dags att stanna. Härligt enkelt egentligen.

Réunions natur domineras av två höga vulkaner. Den ena är öns högsta topp, Piton de Neiges på 3071 möh och den andra är den ännu aktiva vulkanen Piton de la Fournaise på 2611 möh. Piton de la Fournaise har haft över 100 utbrott sedan 1640 och är idag under konstant bevakning. Piton de Neiges utgör mittpunkten för öns tre så kallade cirklar, Mafate, Cilaos och Salazie. Cirklarna är som vidsträckta kratrar bildade ur vulkanens kollaps och har efter miljoner år formats till de branta bergsformationer som finns idag. Som alltid på en ny plats ville vi ta oss så högt det gick och med Réunions fina vandringsleder satsade vi här på en lite längre tur med tält, sovsäck, stora ryggsäckar och stormkök. May-Linns syster Martine kom på besök under två veckor och tillsammans med henne, May-Linn och Espen gav vi oss av på en fem dagars vandring i bergen.

Vandringsutrustningen rotades fram ur stuvarna liksom kängor och varma kläder. Mat för en fem dagars expedition inhandlades och vi planerade turen med bussar och vandringsleder. En karta samt en turguide på franska inhandlades på turistinformationen i St Denise och så var vi redo. Kuheli och Maggie lämnades kvar i marinan under övervakning av våra amerikanska seglarvänner och klockan 04.00 på avfärdsdagen gav vi oss av. Alla fem traskade vi iväg i morgonens mörker och tio över fem hoppade vi på bussen söderut till grannstaden St Paul. Här gjorde vi ett kort bussbyte innan resan fortsatte upp i bergen, mot Maido. Strax efter sju var vi framme och klev ut i den kyliga morgonluften, 2200 meter över havet. Vinden isade men solen steg långsamt högre och högre på den klarblå himlen.

Vår vandring startade med en brant klättring där vi tog oss nerför drygt 1000 höjdmeter, ner i Mafate, den mest otillgängliga av de tre cirklarna. Hit kommer man bara till fots efter timmar av tuff vandring, eller med helikopter. Trots det finns här några små isolerade byar, belägna på mindre platåer eller i flacka dalar. Utsikten var storslagen där vi traskade nedför den branta bergsväggen. Framför oss reste sig vassa bergskammar, magkittlande stup, gröna dalar och spetsiga toppar. Forsande vattenfall löpte nerför karga klippor mellan skogsbeklädda branter. Nere i Mafate tog vi oss igenom byn Roche Plate där vi fyllde vatten och pratade med ett par andra vandrare som också tog en paus vid den skuggiga vattenkällan. Vinden tog sig inte ner mellan bergen här och solen stekte från en klar himmel. Vandring är stort på Réunion och det är främst öns vackra natur med välmarkerade leder som lockar turister hit. I oktober vart år hålls här en känd tävling. Även om den går på samma leder som vi kämpade oss upp och ned för är det inte vandring utan löpning som gäller för de tävlande. Tävlingen kallas La Diagonale des Fous, galningarnas diagonal, och kanske måste man vara lite galen för att ta sig över hela diagonalen på ön. Sträckan är 162 km och man måste i olika omgångar ta sig upp 9600 höjdmeter. Trots den kuperade terrängen kan det gå fort, rekordtiden ligger på under 15 timmar. I och för sig hade vi alla tunga ryggsäckar på men nog kändes det lite underligt när någon snabb löpare passerade där vi pustade i uppförsbackarna. För det var en hel del vältränade typer som for runt på lederna i så hög hastighet att nog ingen av oss kunnat hålla den ens på plan mark.

När vi lämnade Roche Plate och fortsatte på stigen som slingrade sig upp för höjden bakom byn började vi se oss om efter en plats att slå nattläger. Med uppstigning strax efter tre samma morgon och därefter många timmars brant vandring nedför, med tunga ryggsäckar på, var vi alla trötta. Men det var inte lätt att hitta någon plan yta att slå upp våra tält på där stigen löpte längs en brant vägg med bergsväggen ovanför oss och stup under. Det finns anlagda campingar på några ställen i cirklarna men eftersom det är tillåtet att campa fritt ville vi hellre klara oss på egen hand. Mat hade vi med och vattnet vi fann i bäckar och vattenfall gick fint att både laga mat på och dricka av.

”Men vad tror ni om att sova här då?”

Ivan hade stannat på ett flackt litet område där stigen breddade sig så pass mycket att man utan problem skulle kunna få upp ett tält.

”Tror du inte det blir lite trångt med båda tälten här?”

Espen såg en aning skeptisk ut.

”Jo, men om ni tar den här platsen kan vi nog få upp vårt tält där borta” svarade Ivan

och sprang upp i backen, trampade ner några buskar, kastade bort två större stenar och flyttade på en yvig torr gren. Ivan såg nöjd ut och ingen annan hade något bättre förslag så vi blev kvar för natten. Till skillnad från den höga ljudnivån med surrande fläktar och brummande motorer nere i marinan i Le Port var det bara fåglarnas kvitter som bröt naturens tystnad här. Vi hade inte funnit något vatten för kvällens tvätt så med leriga ben och svettiga ryggar lagade vi middag och kröp sen ner i våra varma sovsäckar, inte långt efter att mörkret lagt sig över Mafate.

Dag två i bergen vaknade vi till en frisk klar morgon. Solen steg över bergskanten, underställ, yllestrumpor och mössa byttes ut mot shorts, linne och solkräm. Våra otränade seglarben hade fått sig ett ordentligt pass dagen innan och både lårmuskler och vader värkte när vi drog på oss ryggsäckarna och fortsatte längs leden. Efter ett par timmar var vi nere vid Les Trois Roches, ett dundrande vattenfall som dök rakt ner i en djup ravin. Vi tog igen vår missade kvällsdusch och njöt när solen torkade nytvättat hår och blöta strumpor. Vidare följde vi floden och upp mot Marla. Utanför den lilla byn slog vi läger för natt nummer två. Två dagars vandring hade satt sina spår både här och var. Knän ömmade, benmuskler värkte och Ivan fick plåstra om ryggens skavsår med tjocka vadderade plåster.

Nästa morgon vaknade vi tidigt, en av byns tuppar hade gått in för att väcka hela bygden och om inte annat så lyckades han väl i vårt lilla skandinaviska tältläger. Solen lyste upp bergväggen bakom oss och nådde snart ner i den djupa dal där Marla är beläget. Stapplande tog jag mig ur tältet och funderade på hur dagens vandring egentligen skulle gå, det var ju ansträngande att bara gå iväg och kissa bakom en buske. Och då utan mina knappa 20 kg på ryggen…

”Haha, skönt att se att det är någon mer än jag som har träningsvärk” skattade May-Linn när jag lunkade förbi norrmännens tält. Det tyckte jag med, skönt att vi i alla fall var två som led av ömma muskler och stela leder. När även de andra krupit ur tälten kunde vi konstatera att vi alla, mer eller mindre, hade känningar av de senaste dagarnas vandring. Men det var bara att trampa på när frukosten var uppäten och tälten ihoppackade, och efter någon timme var kroppen igång som vanligt igen. Dagen började med 500 höjdmeter uppför och efter en fikapaus på krönet var det 800 höjdmeter brant nedför. Därmed tog vi oss ur Mafate cirkeln och in i Cilaos. Byn Cilaos bredde ut sig nedanför oss med mängder av ljusa hus mot den intensiva grönskan runt omkring. På skrå, längs bergmassivet med Piton de Neiges tog vi oss vidare till början av stigen som tar en enda upp på öns högsta topp. Vegetationen var tät och marken fuktigare än i torra Mafate där leden dammade runt våra fötter. I bäcken vid Bassin Blue, där vattnet letade sig fram mellan blåmelerade stenar, fyllde vi på våra vattenflaskor och började snart se oss om efter en tältplats för kvällen. Det blev ytterligare ett par timmars vandring innan vi hittade något lämpligt ställe. Vid starten av toppturen till Piton de Neiges fann vi en liten gräsplätt med plats för våra två gröna tält. För första gången föll några regndroppar och vi spände upp en presenning mellan träden där vi utan regnkläder kunde laga kvällens middag.

Dag nummer fyra påbörjade vi bestigningen av Réunions högsta berg med en brant klättring på 1100 höjdmeter och var framme vid toppstugan redan innan lunch. Planen var att tälta vid stugan och tidigt påföljande morgon traska uppåt för att från toppen se solen inleda en ny dag.

”Nej, vad ska vi nu hitta på?” frågade May-Linn rastlöst när lunchmackorna var uppätna.

”Vi kan väl bara hänga här i solen och njuta av stillheten” föreslog Ivan och bredde ut sig på sitt liggunderlag, bekvämt arrangerat över ryggsäcken.

”Det kan ju inte ta så lång tid att vandra upp till toppen nu i eftermiddag, ska någon hänga med?”

May-Linn började snöra på sig skorna. Espen följde Ivans exempel och lutade sig mot ryggsäcken med en kopp rykande kaffe i handen.

”Ska du gå upp följer jag med” sa jag och började lite motvilligt ta på de svettiga stumporna igen. Nog hade det varit skönt med några timmars vila men inte om May-Linn skulle upp på toppen, då ville jag hänga på.

”Då får jag väl också följa med” sa Martine och snart var vi tre tjejer på väg upp medan killarna höll ett öga på packningen nere vid stugan. En tydlig stig letade sig upp mellan mörka stenblock och partier med löst grus. Utan den tunga ryggsäcken på togs höjdmetrarna lätt och det var skönt att som omväxling få trampa på och känna sig pigg i benen igen.

Nästa dag steg vi upp klockan 03.00 och efter en rask frukost gav vi oss av, med pannlamporna på. Vi var inte ensamma om att vilja vara på toppen vid soluppgången och i mörkret passerade vi flera olika grupper med fransktalande vandrare. Långsamt försvann stjärnorna i öst och himlen ljusnade mer och mer. När vi nådde toppen på 3071 möh färgade den annalkande solen horisonten i en glödande färgskala. Snart gick solen upp och lyste över det vita molntäcket under oss. Vi fick en klarare vy med mindre moln än dagen innan men fortfarande låg molnen som ett mjukt täcke, här och var över land. Tillbaka vid vårt läger nere vid toppstugan åt vi en andra frukost och packade ihop våra tält innan dagens långa vandring drog igång. Egentligen var det inte en så mycket längre vandring än de andra dagarna men nu hade vi stigit upp klockan tre och redan gått upp till toppen och ner igen. Dessutom ville vi hinna med halv tvåbussen utifrån stora vägen som korsar mitt över ön och dit var det en bra bit. Även om leden mestadels gick över flacka områden blev det en tuff vandring i högt tempo. Sista biten nästan sprang vi, men vi hann med bussen och efter några byten och lite väntande här och där var vi tillbaka vid busstationen i Le Port. I marinan låg Kuheli kvar utanpå Maggie och efter en välbehövd dusch och enkel middag stupade vi i säng.

På Niue, i Stilla havet, lärde vi känna Alex och Ryan på den fina vita träbåten Shalimar. Under vår tid på Nya Zeeland låg även Shalimar i Opua och vi blev snart goda vänner. Alex och Ryan är nära vänner med ett par som bor på Réunion och nu när vi skulle hit fick vi Pauline och Nicolas mailadress. Redan tredje kvällen på ön blev vi inbjuda på middag hemma hos det vänliga paret och deras två döttrar, Charlotte på 5 år och Zoé på 3. Nicolas jobbade i Le Port och vi fick veta att vi skulle bli upplockade av en blå Renault Kangoo. I kvällens mörker stod vi längs vägen utanför marinan och funderade på vad vi gjorde här. Det är ju inte så ofta man bli inbjuden till folk man aldrig träffat tidigare, och både upplockade hemma vid båten samt lovade skjuts tillbaka efter middagen. Men vi fick en mycket trevlig kväll med god mat och intressanta samtal. Nästa dag kom hela familjen på besök och kollade in både Kuheli och Maggie samt hur vi levde på våra båtar, på väg jorden runt.

Pauline och Nicolas, samt döttrarna, skulle under en vecka på semester till Mauritius och när de själva inte behövde sin blå bil blev vi erbjudna att låna den. Eftersom marinan ligger lite avsides, en bit utanför centrum av Le Port, var det skönt att med bil kunna ta sig runt, både för att handla mat och för att se oss om på ön. En dag gjorde vi en utflykt till vulkanen Piton de la Fournaise. Från huvudvägen N3, som korsar ön, svängde vi av i byn Bourg-Murat och fortsatte uppåt längs den slingriga serpentinvägen. Med höjden och avtagande avstånd till den ännu aktiva vulkanen minskade växtligheten. Träd och buskar ersattes av låg vegetation och uppe vid parkeringen fanns inte mycket mer än några små torra växter. Marken var mörk, i nyanser av brunt, grått, svart och rött. Och vulkansanden dammade kring hjulen när vi rullade fram genom det vidsträckta landskapet. Från parkeringen kan man fortsätta till fots för ett par timmars vandring, ner i en stor flack krater, över till andra sidan och upp mot Piton de la Fournaises topp. Här på över 2000 meters höjd var vi ovanför molnen och nedanför oss bredde sig det vita molntäcket ut över land och vidare mot havets horisont. Vulkanen hade sitt senaste utbrott i december 2010 och vi vandrade genom både gamla och alldeles nya lavafält. Vid lunch kom vi fram till stigens slut och kunde kika ner i ett djupt kraterhål, kantat av branta lavagrusväggar.

Vi for inte bara runt och såg oss om på Réunion. Som alltid fanns det en del pyssel att göra på båten, bland annat sydde jag några lappar i storseglet och Ivan lagade länspumpen med en ny flottör. Dessutom började vi förbereda inför seglingen ner till Sydafrika, med att fylla på matförråden, gå igenom båten och titta på vädret. Vädret är en viktig faktor inför denna beryktade etapp på nästan 1500 distans. Söder om Sydafrika rullar lågtrycken in från väst och längs Afrikas östkust flyter Agulhasströmmen söderut med en hastighet av upp till sex knop. Kulingarna kan komma tätt och när starka sydvästliga vindar möter den kraftiga strömmen kan enorma monstervågor uppstå. Bästa tiden för överseglingen är i mitten till slutet av oktober, när frekvensen av vårens kulingar börjat avta men orkansäsongen ännu inte dragit igång. Agulhasströmmen är en relativ smal ström på omkring 50 distans och löper längs 200 meters djupkurvan utanför kusten. Om en sydvästlig kuling är på intågande gäller det att antingen styra ut till havs igen, på djupt vatten utanför strömmen, eller hålla sig nära land där strömmen är svagare och vågorna mindre. En annan farlig stäcka av passagen till Sydafrika är runt Madagaskars sydspets. För att undvika ofördelaktiga vindar runt landspetsen samt slippa stökig sjö som kan bildas över den grunda platån utanför kusten rekommenderas att man håller sig cirka 100-150 distans utanför ön.

”Det är en cyklon på väg hit” sa Ivan och tittade upp från datorn. Jag trodde han skojade. Men när han visade mig väderfilen han just laddat ner såg jag också det cirkelformade ovädret, med vindar upp över 90 knop, långsamt röra sig ner mot Réunion. Vi hade tänkt lämna nästa dag, för att i god tid ta oss ner till Sydafrika, innan cyklonsäsongen i Indiska Oceanen drog igång. Med dessa nya väderfiler fick planerna ändras. Den tropiska cyklonen Anais låg en bit nordost om Réunion, hade en förväntad bana rakt emot oss och beräknades träffa ön några dagar senare. Då förutspåddes Anais ha avtagit i styrka och inte ge vindar på mer än 30-40 knop, men i stället föra med sig stora mängder regn. Som väderfilerna nu såg ut skulle vi kunna klara oss undan cyklonen om vi gav oss av, men då få mycket stiltje följt av motvind. Utöver cyklonen hade vi samma morgon upptäckt att vi inte kunde använda vår satellittelefon för att ladda ner väder,  inte heller för att ringa eller smsa. Vi hade försökt kontakta återförsäljaren i USA men ännu inte fått något svar. Att ge oss av utan en fungerande satellittelefonen på denna, en av de mest väderutsatta passagerna under hela vår jordenruntsegling, ville vi helst slippa. Och dessutom med en cyklon på väg var valet att stanna inte särskilt svårt. Men nästa dag såg vädersituationen helt annorlunda ut, nu hade vi istället ett riktigt bra fönster framför oss. Anais hade avtagit i styrka och förväntades inte längre ens nå ända ner till Réunion. Den förutspådda stiltjen följd av motvind hade bytts ut mot medvind, i alla fall för ett par dagar framöver. Vädret såg alltså riktig bra ut, det var bara att trasslet med satellittelefonen inte löst sig, men det verkade inte heller vara ett lättlöst problem och nu ville vi iväg. Så tillsammans med Maggie, som lovade att ställa upp med väderinformation till oss, gav vi oss av mot Sydafrika.

I vanliga fall när vi var ute på en längre passage, brukade vi ladda ner en ny väderfil minst varannan dag. Och här, med cyklonrisk i norr och lågtrycken som kontinuerligt rullade in under Sydafrika kändes det extra viktigt att studera vädret. Men utan satellittelefonen hade vi inte riktigt något annat sätt att få ner väderinformation. Så för att kunna ta del av May-Linn och Espens nerladdade GRIB-filer seglade vi hela vägen ner till Sydafrika inom VHF-räckvidd med Maggie. Espen blev vår väderguru som var eller varannan dag ropade upp och meddelade förväntade vindar, med styrka och riktning. Faktiskt seglade vi tre båtar tillsammans, även den svenska båten Xora hängde på och fick väderinformation då de hade problem med nedladdningen på sitt pactormodem. Det kändes skönt att ha Maggie så nära, att vi hela tiden kunde hålla ihop och jag är otroligt tacksam för att de ställde upp. Vår satellittelefon var en stor trygghet för mig, att kunna ha kontakt med den yttre världen när vi var långt ute till havs. Inte bara för att vi kunde ladda ner väderfiler utan också för att vi kunde ringa eller maila hem om något skulle hända. Med den kunde vi kommunicera utanför vår egen lilla båtbubbla där vi ibland satt i flera veckor, bara vi två.

Seglingen ner från Maskarenerna, runt Madagaskars sydspets och över Agulhasströmmen är en av de mer beryktade bland långseglare. Hårda vindar är inte ovanligt och man får nästan räkna med att mötas av åtminstone en sydvästlig kuling. För att korsa Agulhasströmmen krävs ett lämpligt väderfönster och många tvingas ligga bi i väntan på fördelaktiga vindar. När vi lämnade Réunion visste vi att en behaglig medvind förutspåddes för flera dagar framöver. Och fin medvind fick vi, under nästan halva etappen, med mestadels lätta vindar över ett lugnt hav. Men vi fick också vår del av sydvästliga kulingar, då två lågtryck passerade på sin väg österut och vi hamnade i deras bana. Dock var de båda två relativt små lågtryck och mycket mer än 30 knops vind fick vi inte under några långa perioder. När vi närmade oss Sydafrika och Agulhasströmmen lyckades vi perfekt tajma ett fönster efter att starka sydvästliga vindar dragit förbi. Vi fick den sydvästliga kulingen under sista natten och dagen därpå avtog vinden samt vred mot sydöst så att vi under lugna väderförhållanden, samma kväll, kunde korsa den ökända strömmen. Med andra ord var vädret verkligen till vår fördel och vi hade nog en otrolig tur, eller griseflax som våra norska vänner uttryckte det.

Strax innan skymningen såg vi land framför oss, Afrika. En helt ny kontinent. Mörkret la sig och i fyrljusens sken tog vi oss in mot Richards Bay, vår första sydafrikanska hamn. Det var trångt i Tuzi Gazi marina där nyanlända båtar skulle förtöja men vi fick plats utanpå Maggie som kommit in någon timme före oss. Vi hann inte mer än röja ur förpiken innan vi stupade i säng, fira vår ankomst fick vi göra nästa dag. För fira skulle vi, vi var ju framme i Afrika, en viktig milstolpe på resan.