Dag två, fortsättning

Igår började vi vår vandring i Nikkaluokta, glada och förväntningsfulla trots SJ,s tågstrul. Vädret var strålande och det kändes overkligt att befinna sig i denna vackra miljö och veta att vi nu var på väg mot Kebnekaise. Ganska snart blev jag ändå tung i sinnet, våra ryggor var alldeles för tunga och värken i rygg och axlar satte in alldeles för tidigt. För mig blev det svårt att njuta av den vackra miljön för värken tog helt över. Men vi traskade på en lättgådd väg, ett steg i taget. Andreas var piggast av oss alla och låg långt före oss, hans 9 kg verkade inte bekomma honom alls. Vi tog täta pauser, drack mycket och tog oss fram till Enoks långt efter att sista båten hade gått, inställda på att tälta på ”fel” sida av sjön. Men ibland är turen på ens sida och han som körde båten var ännu kvar och körde oss över sjön med ett helt gäng av andra glada vandrare. Här fick vi förutom 25 minuters härlig vila också bra tips på tältplats på andra sidan sjön. Vår plan fungerade även om allt blev extremt komprimerat och vi var betydligt tröttare än vad som var tanken. Myggen svärmade runt om oss och vi hade som tur var mygghattar och massor av myggskydd. Marken var stening och det tog säkert 40 min att få upp tältet. Sen belönade vi oss med en måltid bestående av torkad lax med spenat och purjolök och pasta, en måltid som smakade himmelskt gott.

Dag tre, mot Kebnekaise fjällstation

Andreas och jag sover gott i tältet. Värre är det för Lene som köpt ett liggunderlag som helt krasst är värdelöst. För henne som lever med fibromyalgi och nervsmärta är detta en katastrof. Jag ser värken lysa i ögonen på henne och blir rejält orolig för hur sista biten mot Kebnekaise ska gå. Vi har sex km vandring framför oss och med över 20 kg på ryggen är det långt. Andreas vill inte alls vakna och att vandra vidare säger han nej till. Han vill hem igen och ett långt tragglande följer. Halv tolv är vi äntligen på väg och denna del är mer stening och svårgådd än gårdagens, även om jag tror att den betecknas som lätt. Lene kämpar på alldeles fantastisk och för Andreas så lossnar motståndet längs vägen, vi sjunger julsånger (Andreas favorit) för att hålla oss alerta och äter massor med energibars och dricker vätskeersättning. Solen skiner idag igen och vi håller ett jämt och lugnt tempo, stannar ofta och tar av oss ryggorna för att lätta på axlarna lite och helt plötsligt är vi framme. Det är tur att vi når fram för nu kan Lene knappt gå,  hon stapplar de sista metrarna till fjällstationen. Jag kan lova att det var skönt att ta av sig ryggorna här och veta att den här vikten behöver vi inte bära på förrän vi åker hem igen.

Vi belönar oss inne på fjällstationen med en varsin öl och en cola, himmelskt gott smakade det och vi försöker nu ta in vart vi är och att vi faktiskt är mitt i vårt livs äventyr. Miljön är sagolikt vacker, alla dessa magiska fjäll som ger mig en känsla av vemod. Jag tänker Margit Sandemos böcker ”Sagan om Isfolket” en tanke som kommer att följa mig under hela vistelsen. Det är vackert men det är också utlämnande och mot naturens krafter är människan liten.

Dag fyra – Midsommarafton

Detta är vår officiella vilodag och vi lyxar till det med både frukost och lunch i restaurangen (det enda som var prisvärt på fjällstationen). Musklerna är ömma och min kropp värker efter en usel natt på min systers liggunderlag. Men lite midsommarfirande ska det bli och Andreas ger sig ut för att klä stången och sen sjunger och dansar vi traditionsenligt små grodorna. Fjällstationen bjöd dessutom alla gäster på supergod jordgubbstårta, vem kunde tro att vi skulle få det mitt ute i ingenstans? Rastlösheten smyger sig på, vädret växlar mellan regn och mulet men vi bestämmer oss för att ge oss ut på en kort vandring till ”Elsas Bro”. Vandringen är inte lång men början går ganska brant utför och det är mycket stenar så det gäller att sätta fötterna rätt. Andreas är först riktigt sur och grinig och tycker det är onödigt att gå och titta på en bro men väl framme så vänder det då det finns stora klippblock att klättra på. Ganska snart förstår vi varför Andreas tjurat, ett toabesök som inte blev av och som inte kan utföras i naturen (inget papper med oss – rookies) ställer till det och han småspringer uppför den långa och branta backen på nolltid. Ja det gäller att hänga med när känslostormarna är lika växlande som vädret.

Vi lusläser väderleksrapporten eftersom vi skulle vilja göra en toppbestigning på lördagen men den visar spöregn, spöregn och ännu mera spöregn. Söndagen ser mer lovande ut och det är nu vår huvudplan. Vi spenderar mycket tid inne på fjällstationen. Det är inte så kul att hänga i vårt lilla tält (ett stort tvåmanstält som blev ett mini tremanstält). Som tur är har vi med oss både kortlek och Yatzi så tiden fördrivs ganska bra. Innan vi lägger oss går vi till uthyrningen och hyr ett liggunderlag. Lene får ta mitt och jag tar Lenes dåliga plus ett vanligt. I natt ska alla få sova gott!

Dag fem – Vi regnar bort

Det var idag det skulle regna och det gör det verkligen hela dagen lång. Frukosten intas på fjällstationen, ingen av oss har lust att stå med stormkök och koka gröt i blötan. Den här dagen känns lite missmodig. Vi sitter i princip inne hela dagen och köper gotta från fjällbutiken, dricker kaffe och tar en öl. Kortspel och Yatzi fördriver tiden men till slut bestämmer vi oss ändå för att gå en promenad trots det ihållande regnet. Eftersom morgondagen är toppförsöksdag ger vi oss ut efter Västra leden, den väg vi då kommer att vandra. Den är oerhört stening och jag tycker det är svårt att gå. Vi får en liten bild av vad som väntar oss men är inte ute mer än i en timme då regnet tränger sig på. Nu är alla kläder blöta, jag vrider ur mina vantar och vi har ingen stans att torka dem på eftersom vi inte tycker det är värt 250 kr per person för att få nyttja servicebyggnaden. Just nu svär jag både över min snålhet men också över hur osmart det var att ge sig ut i regnet när vi visste att vi skulle ut på en långvandring dagen där på. Vi försöker vända och vrida på våra blöta kläder inne på fjällstationen och lite torkar de allt eftersom dagen lider. Vi går upp till uthyrningen igen och hyr termosar att ta med oss varmt vatten i och lägger oss redan före nio. De blöta kläderna lägger jag i min sovsäck och de dyngsura vantarna får en hedersplats på min varma mage under natten.

Väckarklockan kommer att ringa kvart i fem för att vi ska komma iväg tidigt, vi är alla väldigt spända men lyckas ändå på något vis att somna.

Dag 6 – Toppförsök

Så, nu är dagen inne, det är idag vi ska ge oss på det där berget. Jag märker att jag är nervös och rejält orolig i magen. Lene verkar lugnare, men Andreas är precis som jag orolig och vill ingenting alls utom att åka hem. Han vill inte vakna, vill inte klä sig, vill inte gå till restaurangen och äta frukost, det är nej till allt. Vis av erfarenhet låter jag det bero och det får ta den tid det tar. Det är ju ljust dygnet runt så vi har inte direkt någon tid att passa. Väckarklockan ringde 04.45, 07.45 ger vi oss iväg (med torra kläder). Det blåser kraftig motvind, frågan är om det blåser storm i byarna. Vi pressar oss framåt och tänker – det regnar inte i alla fall, lite vind har ingen dött av. Stigen vi följer är stening och jag snubblar en del. Andreas verkar inte hitta den positiva känslan utan svär över motvind och sten. Vi kommer till en fors som vi måste vada över. Lene som ligger en bit före oss är redan på väg över, Andreas hakar på och nervkittlingen får hans dåliga humör att dunsta, själv är jag rädd och tänker jag får inte ramla i, jag får inte ramla i. Alla klarade vadet galant och vi njuter av bäckar och miniforsar vi kan dricka vatten utav. Nu ser vi stigen som ringlar sig runt ett fjäll och vi förstår att vi nu närmar oss högre partier.

Till att börja med är det ganska flackt och lättgått men snart så ökar stigningen och det blir allt svårare att ta sig fram. Jag tänker först att detta bara är en liten bit och att det blir lättare längre fram men inser snart att det är precis tvärt om. En smal stening stig på utsidan av ett berg som sluttar rakt ned i en stor fors. De röda markeringarna är utsatta med nära mellanrum så det är inte svårt att hitta. Det som är svårt är att hålla balansen när stormbyarna försöker slå om kull dig. Vi ser de röda markeringarna slingra sig längre och längre uppför fjället och jag undrar hur i hela friden vi ska kunna ta oss fram där. Jag är faktiskt rädd och börjar ganska tidigt fundera över att avbryta. Andreas växlar mellan” killing instinkt” och rädsla för vinden som piskar oss i sidled. Vi kommer fram till ett rent klättringsparti, det finns ingen stig, det finns bara stenblock, lösa och fasta, som vi får kliva över med rädslan i halsgropen. Här börjar vi bli trötta och Andreas bli missmodig igen, han får en Dextro och vi fortsätter nu en röd markering i taget, sen en mikropaus, en rödmarkering sen mikropaus, detta hjälper och andningen går ner och mjölksyran lättar.

Vi önskar att vinden skulle mojna så att vi kan stanna och äta utan att frysa ihjäl. Det är verkligen iskallt och  vi börjar frysa så fort vi står stilla. Vi strävar långsamt och metodiskt framåt och än en gång tänker jag på ”Sagen om Isfolket” och Siljes och Tengels  flykt en kall vinterdag. Vi kommer fram till ett långt snöparti och även här slår skräcken till hos mig eftersom ett lite felsteg i den snön får dig att börja glida ned till den dånande forsen. Vi ser spår efter var andra har gått och börjar en försiktig och mödosam vandring över detta område. Alla drar vi en lättnadens suck när vi för tillfället är trygga på andra sidan. Nu är stigningen kraftigare än tidigare och jag börjar åter igen känna missmod. Jag ser de låga molnen över fjällen och funderar på hur vi ska gå vidare. Vi bestämmer oss för att försöka ta oss till toppen av detta berg och där fatta beslut om huruvida vi ska fortsätta eller inte. Stormen är det som oroar oss alla, regnskurarna fixar vi och får vi bara i oss mat så orkar vi betydligt mer. När vi nästan nått toppen av Kittelbäcken så säger jag nej, jag vågar inte längre. Vinden har blåst omkull mig vid ett par tillfällen och jag ser att även Andreas är rädd. Jag läser besvikelse i allas ögon, Andreas mest av alla. Han säger -mamma, detta är ju din dröm, vi kan inte ge upp nu. Jag blir vankelmodig och vill självklart få göra detta men inte till vilket pris som helst. Jag ser framför mig hur jag måste ringa till Andreas pappa och säga att Andreas råkat ut för en olycka, det är inte värt det. Efter sex km vände vi, vilket är retligt eftersom sträckan till Kebnekaises sydtopp är nio km lång. Men under rådande förhållanden hade vi inte klarat det.

Hemvägen gick under tystnad. Vi sökte oss ned mot lägre höjder där vi kunde få i oss lite varm mat. Även om nedvägen gick snabbare än uppåt så var den på många vis svårare. Snöpartiet höll på att gå illa när Lene halkar och hamnar på rumpan. Inte helt lätt att komma upp därifrån med packning på ryggen och forsen som gör sig påmind längre ned.

Vi pratade med andra som gjort samma försök dagen därpå under liknande förhållanden och de hade hamnat mitt i en snöstorm och tvingats vända, en annan hade skadat sig när han vandrade ensam och han tillbringade totalt  22 timmar på fjället då han gick vilse. Fjället är inte att leka med och trots att det känns vemodigt så vet vi att vi fattade rätt beslut. Fjället finns kvar och vi ska erövra det en annan gång.

Dag 7 – Vandring till Jättegrytorna

I morgon åker vi hem, så detta är vår sista chans att försöka bestiga Kebnekaises sydtopp. Kroppen känns hyfsat fräsch nu, vädret är något bättre än i går så frågan är om vi ska ta chansen. Lene och jag bestämmer efter noga överväganden att förutsättningarna för att lyckas är för dåliga även idag. Vi måste också tänka på att vi ska upp tidigt i morgon och packa ned tältet. Samling inför helikopterresan sker redan 08.15 på tisdag morgon. Andreas blir även idag grymt besviken över vårt beslut☹.

Vi bestämmer oss för att göra en sista vandring till Jättegrytorna en lätt vandring på totalt sex km. Det blåser nästan storm även idag men denna sträck är betydligt mer lättgådd och vi har bara med oss en liten rygga med vatten, förstahjälpen och energibars. Det är en fantastiskt fin sträcka att vandra, massor med bäckar och små vattendrag att dricka ur. I början följer vi delvis samma väg som till Keb, men vi går nu nere i dalen och inte uppe på fjället. Vi har en bra vägbeskrivning och jag har även en karta i fickan. Varje gång stigen delas så sätter vi upp landmärken för att lätt hitta tillbaka. Vi passerar två broar, den första i trä som går över samma fors som vi igår vadade över och den andra en hängbro som jag tycker är väldigt obehaglig. Det är så oerhört vackert att det gör ont i själen. På vägen ser vi flera renar som betar, några alldeles tätt in på oss. Vi smyger fram för att inte störa dem och för att begrunda dessa vackra djur. Forsen som vi kommer fram till är jättestor, Andreas vill så klart så långt fram som möjligt och jag försöker hitta säkra platser att gå på (vilket det finns gott om). Hade det varit lite varmare hade vi lagt oss på stenblocken och solat, men nu blåser det, det kommer in regn och det ser även ut som att dimma är på väg in. Som vanligt är det jag som är räddast och jag vill gå tillbaka hyfsat snabbt, just på grund av dimman. En stund senare har det lättat och solen tittar fram. Vi går samma väg tillbaka, jag börjar få ont av ett skavsår men annars är det med lätta ben som denna korta tur tas.

Under kvällen försöker vi packa ihop så mycket saker som möjligt så att det på avresedagen bara ska vara att klä sig, vika ihop liggunderlag och sovsäckar samt riva tältet. Det känns overkligt att äventyret snart är slut.

Dag 8 – Hemresa

Jag lyckas få liv i Andreas tidigt och redan klockan sex har han gått ned till fjällstationen för att vänta på oss där. Vi river snabbt ihop våra saker och hinner med en sista god frukost på fjällstationen. På väg till helikopterplattan snubblar jag självklart på en spång och faller handlöst framåt. Ryggan väger ju drygt 20 kg så min syster får komma till undsättning och hjälpa mig upp. Ingen större skada, ont i knät, skrapsår och blåmärken. Förargelsen är större än smärtan eftersom ett helt gänga av blivande helikopteråkare ser mitt alldeles ograciösa fall… Vi är många som ska åka helikopter denna dag, vi hamnar sist i kön och får vänta en timme innan det är vår tur. Andreas får sitta fram bredvid piloten och han skiner som en sol. Åtta minuter tar det och det är magiskt att följa vår vandring uppifrån, shit vi har gått långt. Alldeles för snabbt landar helikoptern och piloten låter Andreas stänga av motorerna, gissa en som är salig.

Nu slår vi ihjäl lite tid på fjällstationen i Nikkaluokta. De har betydligt mer humana priser än Keb och de säljer dessutom kulglass – mums. Detta är en väntans dag eftersom tåget inte går förrän 18.40. Bussen från Nikkaluokta tar ca 1.5 h sedan blir det en lång väntan i Kiruna. Vi hittar en pizzeria att luncha på och sen visar det sig att det är loppmarknad i stan och vi fyndar kläder, böcker och spel för småsummor. Syrran köper som tur är en väska som vi kan packa ned allt i. Sen hänger vi i en och en halv timmer på Kirunas busstation och spelar Geni Junior, innan vi åker till järnvägen för att hänga ytterligare en och en halv timme. Tåget är en halvtimma förtidigt och vi installerar oss snabbt i vår sovhytt och jag skyndar till duschen. Väl framme i Stockholm så regnar det och det är en chock att möta alla människor, ljud och dofter. Jag önskar att jag kunde åka tillbaka till Kebnekaise en betydligt mer lugn och harmonisk plats att vistas på.

Våra Erfarenheter:

-Att vandra med för mycket vikt tar bort all glädje. Bär inte mer än du faktiskt klarar av.

-Träna att vandra i obanad terräng där du tvingas lyfta på fötterna. Att gå på asfalt är inget jämfört med det underlaget som du möter på fjällen.

-Ska du till Kebnekaise så kan det absolut vara värt att låta helikoptern ta med din packning för 300 kr / kolli. Då kan du njuta av hela fjällvandringen på ett helt annat sätt än vi gjorde.

-Tejpade fötter räddade min vistelse – tack Vandringsguiden för instruktionsfilm kring tejpning
se instruktionsfilm om hur du tejpar dina fötter

– Det är fantastiskt att bo i tält och att laga mat på stormkök vid vackert väder. Att koka gröt i spöregn är ingen höjdare så fundera över vilka alternativ som finns. Vi hängde ju och åt en del måltider på fjällstationen.

Egen torkad mat är 100 ggr godare är det torrfoder du köper i butik. Vissa är inte ens ätbara (min åsikt).

-Ca 50% av de som försökte bestiga sydtoppen lyckades, vi övriga fick vända pga av väder eller andra orsaker. Vi hade flera dagar i reserv men vädret satte käppar i hjulet varje dag.

– Beroende på operatör så är mottagningen 100 – 0. Jag och Andreas har Telia och vi hade full mottagning i princip hela tiden, Lene hade 0.

-Det är dyrt på fjällstationen, ha med mer pengar än du budgeterat för, kostnader tillkommer nästan alltid.

Nu tackar vi för oss och hoppas att ni ger er ut på ert äventyr oavsett hur långt borta eller nära det är. Det viktigaste är inte vart utan att det faktiskt blir av.

En fin sommar önskar Aina, Lenne och Andreas