Tiden i Varberg var en resa i sig. Det började med att jag hittade en underbar camping som låg inne i en liten trädgård där den närmsta grannen (förutom de övriga 7 tälten) var ett hus från 1700-talet.
Jag hann knappt slå upp tältet förrän jag blev inbjuden till grannarna där det serverades lax och potatis, helt underbart! Spenderade resten av aftonen med dessa underbara människor.
Dagen efter gick jag runt i något som hette Kurorten, vilket ställe detta var! Precis vid havet med inslag av små skogsdungar här och var. Jag var tvungen att se såväl solnedgången som soluppgången så jag spenderade natten här där jag bara satt och njöt av allt i nattens månsken.
När morgonen börjat gry gick jag tillbaka till campingen där jag och spenderade någon dag med det underbara folket där. Det var bl.a ett par från New Zealand som cyklade här, en jättehärlig familj från Jönköping med underbara ungar som jag blev lekfarbror för och där var även ett underbart par från Västerås.

En dag när jag vandrade runt i Varberg som är en jättehärlig liten stad så kom jag i kontakt med ett äldre par och vi pratade väldigt mycket och det visade sig att de bor längst vägen som jag ska vandra så jag blev inbjuden till dem och jag hoppas verkligen mitt knä håller hela vägen dit.
När vi skildes åt fortsatte jag turista i Varberg. Det är inte alltid som jag turistar som andra människor och denna gången ledde min turistväg mig till en underbar liten musikaffär där inte bara gitarrerna gav mig ännu ett underbart möte utan även människorna på caféet där (där var en väldigt vackert målad bild på en underbar gammal jazzgitarrist som hette Django Reinhardt och bara det kan ge mig gåshud). Mötet med ägaren var även det väldigt positivt laddat, jag spenderade resten av dagen där.

Dagarna jag spenderade i Varberg var verkligen en resa i resans resa.
När vi vandrar gör vi det av olika anledningar, vi ser olika saker osv precis som i livet och ibland tycker jag t.ex om att vandra i ensamhet, ibland tycker jag om mötet med människor, ibland älskar jag bara varandet ute i naturen – dofterna, lugnet, utsikten, ljuden (om där är några). Än så länge har denna vandringen haft minst sagt allt det och mer men jag märker att denna resan leder mig mer och mer med möten med underbara människor.

Efter dagarna i Varberg så vandrade jag vidare och jag hann inte lämna Apelviken förrän jag gick förbi ett kapell och då jag brukar stanna vid mycket längst mina vandringar (kanske därför det tar så lång tid?) så brukar även det leda mig till olika möten och denna gången hamnade jag på en guidad tur om Albert Ahlberg och Kurorten. Det visat sig att Albert var en läkare här som behandlade TBC i början på 1900-talet. Det kom barn som blev remitterade från hela Sverige, även de som var sämre lottade ekonomiskt.
Wow detta var jätteintressant! (och som musiknörden jag är så började jag med den röda tråden i huvudet, vilken bra musik fanns då och hur såg världen ut då jämfört med nu, hur har utvecklingen skett osv? Blus, Jazz, Folkmusiken och Bluegrass så klart! (ännu en omgång med gåshud).
Det visade sig att guiden (Martina) hade sin första riktiga tur dagen efter. Så torsdagar kl 17.00 får ni er en jätteintressant gratis guidad tur vid Kapellet på kustsanatoriets kyrkogård.

Då det blivit så torrt och det känns lite i knä bestämde jag mig för att vandra längst cykelleden.
Det var varmt men ändå underbart att gå igen. Jag gick igenom Getteröns naturreservat som även detta var ett underbart ställe. Sedan fortsatte jag norrut och ännu ett möte skedde pga musiken.
När jag hör fina toner så vill jag gärna se var de kommer ifrån och denna gången passerade jag ett bostadsområde när jag hörde Rod Stewarts version av Cat Stevens – The first cut is the deepest så jag var ju tvungen att stanna upp och njuta och sjunga med. Musiken tog slut men sen kom nästa låt och då var det Supertramp – Give A Little Bit (än en gång kom gåshuden).

Liksom mycket musik så har även denna funnits med mig stora delar av livet och detta på ett väldigt positivt sätt och liksom som musiken ger mig gåshud så gör även skogen det, så att höra denna underbara låt var väldigt känslofyllt för mig.
Jag stod kvar i extas tills jag hörde någon fråga mig ”har du blivit av med din cykel”?.
Jag brister ut i gapskratt, dels pga av ögonblicket men även för att jag har en väska på 20 kg på ryggen samt att jag har vandringsstavar så jag tyckte frågan var väldigt rolig.
Det slutade med att vi pratade musik i en timmestid och sedan strövade jag vidare mot Fjärås.