Vi har tidigare publicerat en vandringsprofil på Lisa Gårdlund, barnmorskan och vandraren som skapar menstruell frihet för kvinnor i Nepal.

Det började med en livskris 2015. Skilsmässa. Sorg. Självömkan.

I situationer som den har mormor lärt mig att det är bra att göra något för någon annan. Då gör det mindre ont. Det hade jag helt glömt bort men blev varse efter ett tag.

Vi tar det från början.

I skilsmässoeländet bestämde jag mig för att åka till Nepal. Jag hade hört om någon som gjort detsamma i samband med sin livskris. Att vandra bort från eländet lär vara bra. Jag fick tips om resebyrån ”Far away adventures” som tydligen ordnade resor till Nepal inom ramen för ekoturism. Ägaren Inka Gurung hade startat ett projekt där hon lärt unga nepalesiska kvinnor att bli guider och egna företagare. Modellen tilltalade mig enormt och jag förstod att Inka faktiskt förändrat livet för ett 20 tal kvinnor på detta sätt. Jag tror att insikten om att det går att göra saker för andra i främmande länder började där.

Min vän Anna erbjöds att följa med och tackade snabbt ja.

Ett halvår innan resan blev jag erbjuden kontaktuppgifter till min arbetskollegas farbror Leif Bjellin. Han hade tydligen hus, svärson och hjärtat i Nepal. Eftersom vår resa var planerad till 14 dagar ansåg jag mig inte ha tid att kontakta denne Leif. Jag tackade för erbjudandet och avböjde. 

September 2015 kom och tiden före hade jag läst på om Inkas engagemang för de Nepalesiska kvinnornas rätt till autonomi i form av arbete och egen ekonomi. Jag är barnmorska men framförallt kvinna. Med riklig mens. I flera år hade en liten uppfinning vid namn menskopp räddat mig från fläckar på kläder i samband med menstruation.

Menskopp är en sorts silikonkopp som förs in i vagina där den samlar upp mensblodet. Den varken känns eller besvärar, tömmes var 12e timme, kan användas 5-10 år och är därmed otroligt billig jämfört med bindor och tamponger. Jag visste att min mens skulle komma under vandringen och hoppades att det skulle gå att hantera den med hjälp av menskoppen.

Jag fick en tanke kring att ta med några menskoppar till de kvinnor som jobbar med Inka. De erbjuder forspaddling och jag undrade i mitt stilla sinne hur de kunde hantera sin mens under flera dagar med turister. Det blev nu aldrig så att jag tog med några koppar. Jag vågade inte riktigt. Jag hade aldrig rest till Nepal tidigare och var osäker på vad som gick för sig.

Resan blev helt fantastisk! Annapurna visade sig från sin absolut bästa sida. Vi hade det underbart. Under vandringen leddes vi av Sita. Hon är utbildad guide och har hjälpts till eget företagande av Inka på Far away adventures. Vi hade med en bärare vid namn Prubha. Han var ung och stark som en oxe. 

Innan avfärd hade jag bekymmer med tanken på att någon skulle slita med att bära min packning. Väl på plats förstod jag att detta är ett yrke. Bärarna bär med yrkesstolthet.  Utan dem hade vi själva aldrig orkat och de hade gått miste om arbetstillfällen. Givetvis är våra bärare alltid välavlönade och i sammanhanget välbetalda.

Att vandra i Nepal är enkelt. Livet är enkelt. Under vandringarna bor man på lodger modell ”enkel” standard. Jag har under mina resor delat säng med diverse kryp. På ett ställe sprang råttorna gatlopp under sängarna. Jag blev också värddjur för ett antal loppfamiljers försörjning.

Under vandringarna har guiden på förhand vetat var vi ska sova. Enkla lodger består oftast av sovsalar med hårda träbänkar. Ibland tillåter standarden en tibetansk matta som bäddmadrass. Ett uppblåsbart liggunderlag är en verkligt god investering. Snålheten bedrog visheten under min andra resa. Då hade jag ett tunt billigt liggunderlag. Jag fick verkligen tillfälle att fundera över mitt val många långa sömnlösa nätter!

Vi brukar vandra ca 5-9 timmar per dag. Rutterna är på förhand planerade. Vandringarna har bitvis varit fysiskt tuffa. Den tunna luften ger även en vältränad person som mig hjärtklappning och känslan av att vara kortandad.

Under vägen har det oftast funnits mycket enkla lunchställen. Nudelsoppa med odefinierbara gröna blad är oftast menyns enda val. Ibland kan nudlar med ägg väljas. Till kvällen serveras det i nio fall av tio Dal Bath. Detta är den maträtt som nepaleser äter inte sällan två gånger per dag. Dal är en linsröra. Bat är. ris. Till detta serveras oftast en stekt grön bladröra, ev buffelkött eller kyckling samt starka picklade grönsaker. Det är gott, enkelt och i hög grad förstoppande. Många räds magsjuka under en vandring i Nepal. I mitt fall får allt ris motsatt effekt.

Toaletterna består av ett hål i marken. Ibland av sanitetsporslin. Oftast en hink vatten med ett litermått i plast. Inget toalettpapper. Efter uträttat ärende sköljer man valda delar av kroppen med vatten ur handen. Oftast finns det en skål med kallt vatten och en tvål utanför.

På riktigt lyxiga ställen kan en Bucket shower erbjudas. Det innebär att man i självaste toalettutrymmet ställer sig med en till 1/4 fylld hink med kokhett vatten och ett litermått. Det finns utöver detta en slang med kallvatten som rinner direkt från en källa uppe i berget. Med litermåttet kan sedan en perfekt blandning av varmt och kallt vatten tillredas. Det brukar räcka till 4-5 hyllningar. En för att blöta ner sig. En till håret. Två för att skölja av tvål och schampo samt ytterligare en för att det är så skönt. Under de flesta vandringarna har jag helt enkelt avstått dusch. Miljövidrigt eller ej brukar jag ta med en packe våtservetter. Förvarade i sovsäcken nattetid blir de nästan som en varm dusch när de används. Hela den personliga hygienen och bytet från ullpyjamas till dagkläder kan skötas innan sovsäcken klivs ur. En teknikfråga. Nätterna är kalla även inne i logerna. Minusgrader och isrosor på fönsterna är inte ovanligt att vakna till. 

Rent hygieniskt finns det en rättvisa. Efter 5-6 dagars vandring luktar vi alla ungefär lika illa. En klar normaliseringsprocess!

Vandringarna sker ofta långt iväg från farbara vägar. Det kan vara 5 dagsmarscher till närmaste bilväg. 

Vyerna är magiskt vackra. Så vackra så att jag ibland måste pausa tittandet lite. Det är overkligt vackert. Nattetid ses samlingar av ljus på andra sidan dalen. Det påminner om scener ur filmen om bröderna Lejonhjärta. Det måste upplevas.

Nu åter till Annas och min resa….

Sista dagen innan hemfärd strosade vi runt i Thamel, Kathmandu. Anna behövde en bok om hinduismen till sin son. Rätt var det var hittade vi en bokhandel, Pilgrim. Vilken skattkammare!! Lite trötta och fnissiga efter flera dagars resande började vi bläddra i bilderböcker om kamasutra.

I bokhandeln stod en västerländsk man med ett vänligt utseende. ”Hallå töser, är det första gången ni är i Nepal?” uttryckte han. ”Ja, och bor du i stångby och heter Leif?” blev mitt svar.

Detta var alltså självaste Leif Bjellin. Leif som rest till Nepal under mer än 30 år och vars engagemang i landet är så stort. Detta blev början till en fin vänskap. 

Efter hemkomsten till Sverige var jag fast besluten om att åka tillbaka till detta fantastiska land som Nepal är. Det blev en gruppresa med kolleger två år senare. Leif var vår guide och reseledare. 

Jag bestämde mig för att göra slag i saken och samla in några menskoppar att ta med. Jag gjorde först lite research genom att involvera Leif som i sin tur gav mig namnet på den kvinna som är president i Nepals sjuksköterskeorganisation. Tara Pokhrel och jag hade tät mailkontakt. Jag bad henne ta reda på om det fanns några praktiska, kulturella, politiska eller religiösa hinder mot att introducera menskoppar i Nepal. Hon lät meddela att menskoppar inte fanns i landet och att det kunde bli komplicerat men att jag fick hennes välsignelse att ta med några.

Jag la ut ett upprop på facebook där jag beskrev min vilja att på ett försiktigt, ödmjukt och lugnt sätt dela ut menskoppar i Nepal. Responsen var enorm! Människor från hela Sverige skickade menskoppar hem till min brevlåda. Med totalt 236 donerade koppar åkte jag på min andra Nepalresa i oktober 2017.

I varje by vi passerade på vår treck samlade jag, med hjälp av vår guide Hit, ihop kvinnor och delade efter noggrann instruktion ut menskoppar. Med koppen bifogades en bildinstruktion kring användande, hygien och rengöring. Jag är noggrann med att uppmana kvinnor som beskriver onormala blödningar att uppsöka doktor.

Vi gick från by till by och delade ut koppar. Vi träffade doktorer och sköterskor på sjukhus i avlägsna bergsbyar. Det blev en succé!

Väl tillbaka i Katmandu fick jag möjlighet att dela ut koppar till blivande barnmorskor samt sjuksköterskor. Styrelsemedlemmarna i sjuksköterskeorganisationen fick koppar. Leifs engagemang var enormt, hans kunskap ovärderlig och detta smakade mer. Mycket mer!!

Väl hemma startade vi tillsammans med min återfunne ungdomskärlek (det fixar sig alltid med de där livskriserna) den ideella föreningen Care mahila. 

Jag hade dittills inte velat ta emot några ekonomiska medel utan endast reda koppar. Men med en ideell förening blev det nu möjligt. Revisorer granskar noga att pengarna hamnar där de ska och används till det tänkta, nämligen att dela ut menskoppar till kvinnor i Nepal.

Det har sammanlagt blivit tre menskoppsresor för mig till Nepal. Första resan delade vi ut 236 koppar. Alla donerade.

Andra resan 723 koppar varav många var donerade och många köpta för donerade pengar.

Tredje resan som gick våren 2019 delade vi ut 1189 menskoppar. Under den resan återvände vi till byar där vi varit tidigare för att utvärdera. Jag kan med stolthet säga att kvinnorna använder sina koppar. Flickorna går i skolan, kvinnorna kan arbeta. Deras mensvardag har blivit hanterbar tack vare kopparna. Det känns helt fantastiskt att kunna konstatera detta. Vi gör skillnad.

Om vi leker med tanken att varje menskopp används i 8 år så har vi skapat menstruell frihet för 2211 kvinnor under vardera ca 8 år. Det blir 17688 år.

Organisationer som Lions, grupper av personer som startat insamlingar till oss, skolor, företag, föreningar och inte minst enskilda personer har donerat koppar och pengar för att möjliggöra detta.

Mottagandet har varit enormt positivt. Jag delar bara ut koppar till personer som vill ha menskopp. Under våra spontana möten med kvinnorna har vi mött en enorm öppenhet. Jag är i egenskap av barnmorska van vid att prata om kroppens funktioner. Jag räds inte att prata om underliv. Till min hjälp har jag haft två olika unga kvinnor som fått sina utbildningar sponsrade av Föreningen för gatubarn i Nepal/ Gayatri fund. Care mahila har stått för deras omkostnader och de nyss nämnda organisationerna har stått för deras löner. De har följt med oss på våra resor inom landet och tillsammans med mig talat inför stora grupper av kvinnor. Det har varit en fröjd att se dessa unga kvinnor växa från blyga, osäkra personer till att inför flera hundra personer tala mens, underliv, kvinnors styrka och menskoppens funktion. 

Jag har skapat ett mantra väl användbart i mötet med män och kvinnor. ”You know happy woman, happy man”. Jag har syftat på att om kvinnor kan hantera sin vardag så mår de bra. Om kvinnan mår bra så mår resten av familjen också bra.

Vi har hittills inte rört oss direkt i områden där sedvänjan Chaupadi utövas. Den sedvänja där kvinnor hänvisas till menshyddor under mensen. Vi pratar om detta i mötena. Flera kvinnor beskriver att de vet någon som utsätts för detta men ingen har hittills givit sig tillkänna som drabbad. Jag tänker att stigmat är för stort för att erkänna sig utsatt.

Vi har delat ut koppar till kvinnor i grupp, vilka samlats spontant, på skolor, på health posts, på sjukhus, på klosterskolor, på kloster till nunnor. Ni läste rätt. Till nunnor!! Till män vars kvinnor inte kunnat närvara. Med löfte om noggrann instruktion. Till sömmerskor. Till borgmästare, till bankdirektörer, till rektorer, till lärare. Till kort sagt alla möjliga som kommit i vår väg.

Nästa resa går i mars 2020. Insamling av koppar och medel är i full gång. Det finns möjlighet att bli stödmedlem i vår förening Care Mahila. Stödmedlemsskapet blir ett direkt ekonomiskt bidrag till vårt arbete. Vi har haft en  soppkväll med föredrag för stödmedlemmarna. En repris är planerad till februari.

Min intention är att göra plutteliten skillnad på gruppnivå men stor skillnad på individnivå. Jag är övertygad om att mötena i sig ger något. Kvinnor fnissar tillsammans. De delar något. Jag tror de stärks i gemenskapen med andra. Av att veta att de inte är ensamma. Jag är noggrann med att uppmana kvinnor som beskriver onormala blödningar att uppsöka doktor.

 Jag är priviligerad vit kvinna, maratonlöpare, fårfarmare, högutbildad och med ett jäkla driv. 

Jag möter kvinnor som är mycket större än så på mina resor. Kvinnor som arbetar hårt för att få livet att gå ihop. Kvinnor som lever under förtryck. Kvinnor som föder barn utan professionell hjälp. Kvinnor som vågar möta mig med min konstiga idé om att jag har något att ge dem. Min känsla är att vi delar mer än vi tror. Mensen är densamma men möjligheten att hantera den skiljer.

Jag är enormt tacksam över att få möjlighet att göra detta! Jag är evigt tacksam för att livskrisen förde mig till Nepal. Tack mormor i din himmel. Tack för att du lärde mig att självömkan bäst botas med omtanke om andra! Tack livet för att jag fick en kris som ju nu känns oändligt pluttig och okrisig med tanke på hur bra allting blev.

Vill du vara med och stötta vårt arbete med att fortsätta att dela ut menskoppar i Nepal så gå gärna in på www.caremahila.se eller på Facebook, Care mahila. Där finns instruktioner om hur du går till väga för att bidra.

För Care mahila

Lisa Gårdlund