Louise Quistgaard, en av våra gästbloggare, är just nu på väg ut på sitt stora äventyr att skida hela Kungsleden. Hon skriver om äventyret på sin egen blogg ettvykortfraningenstans.wordpress.com men då hon vill inspirera andra får vi också dela hennes inlägg här! Bilderna i just detta inlägg av avfattade från kameran, därav kvaliteten. 

Dag 6 (31 mars): Kvikkjokk – Slabbanjárgga

Wookie-dagen

Jag hostar och ylar som Chewbakka i Starwars, så Camilla utnämner dagen till Wookie-dagen. Jag dopar mig med hennes astma-inhalatorer (som norska skidlandslaget!) och låter lite mer normalt.

Vi skidar iväg och tuggar i oss höjdmeter efter höjdmeter genom skogen, fy fasen vilken start alltså. 400 höjdmeter!!! På väg upp blir vi nästan nedsprungna av två renar som forsar ner för skoterspåret i vild panik (då de blev skrämda av några skotrar). Vi såg nog alla fyra lika förvånade ut när vi såg varandra! Som tur var hann de gira ca fyra meter från oss, hade varit snopet att avbryta turen pga renkrock…

Kvällen bjuder på en fantastisk månuppgång (jag trodde först det var en vilsen pistmaskin som kom fram bakom fjället)

Dag 7 (1 april): Slabbanjárgga – Sáddermjavrre

Topptursdagen

Skidar upp i Suonjergårsså-passet, ca 100 höjdmeter på en km. Pust!! Fjällräddningen kör förbi och säger hej. De såg sugna ut att få rädda oss, men vi behöver ingen hjälp.

På kvällen slår vi läger (i kanten av) skoterspåret då snön utanför det packade spåret är som kvicksand. En ripa knarrar precis utanför tältet; den undrar väl vad vi är för konstiga djur. Kall natt, igen. Vi gissar på -20 grader. Sover med lovikkavantarna på.

Dag 8 (2 april): Sáddermjavrre – Vistekjåhka

Kyrkdagen

Vi kör skicross med pulka ner till Västerfjäll (skotrar har en viss tendens att skapa skicross-banor) men med mantrat mjuuuuuka knäääään går det fint.

I Västerfjäll finns det ett litet fint kapell från 1950-talet (kort efter invigningen flyttade de sista bofasta därifrån). Vi åt lunch på kapelltrappan och njöt av finvädret – vi har rent utav oförskämt bra väder på denna tur!

Möter de första skidåkarna sen Kvikkjokk; ett tyskt par som ska skida hela Kungsleden. Killen som drar pulka kör med hellånga stighudar nere på isen/skotermotorvägen. Att skida på det sättet kallas numer ”att köra tysk stil”!

Tältar än en gång rakt på (fast i kanten) av skoterleden. Så fort solen går ner blir det svinkallt, så vår kvällsrutin är ungefär: vid 18-snåret stannar vi, Camilla smälter snö och värmer vatten och börjar med maten medan jag sätter upp tältet, gräver absid, blåser upp våra liggunderlag och fluffar upp sovsäckarna. Någonstans mitt i allt detta byter vi om till torrt underställ. Och så äter vi och kryper till kojs – det är tyvärr för kallt för att skriva dagbok eller fippla med något annat. Camilla är nu förkyld och hostar som Hans Hanssons halta häst hela hösten.

Fruktansvärt kall natt, känns som om jag mest ligger vaken och funderar på om mina fötter finns kvar.

Dag 9 (3 april): Vistekjåhka – Gåråkvágge

Platt-tisdag

Idag går det mest på platten – alla andra dagar har vi klättrat minst 120 höjdmeter (för att sen direkt åka ner lika många). Solen steker, vinden lyser med sin frånvaro (som alla andra dagar!) och på sjön Bállekjávrre så åker alla tröjor av och jag skidar i bara linnet. Vi möter en skoterfarbror (med fru och liten hund i släpvagnen) som meddelar att det var -24 i Västerfjäll kl 7 imorse. Det måste alltså varit neråt -30 inatt….brrr.

Sen blev det visst inte platt iallafall, för vi ska ju ta oss över Bartutte-massivet, men det är snäll stigning och vacker utsikt. Och förskräckande få ledkryss – hade det varit busväder hade vi haft klara problem med navigeringen!

När jag ska hälla upp lite whiskey till maten i Camillas kåsa slinter jag och häller ut halva flaskan däri. Vi bestämmer därför att ikväll är vår måltidsdryck whiskey! Känner mig som Kapten Haddock 🙂 Kvällens, eller morgondagens lärdom blir dock: Om ditt kiss har färgen av outspädd apelsinsaft och du sen inte dricker något vatten utan bara sprit; då skola du få ännu mer vätskebrist dagen därpå. Eller, sammanfattat: Är huvudet dumt får kroppen lida.

Men kul var det…YOLO.

Dag 10 (4 april): Gåråkvágge – Vuonatjviken

Elledningsdagen

Mulet och lite senare på morgonen börjar det snöa. Jag har separationsångest från solen och den blå himlen. Vi skidar på i svag nerförsbacke ner in i fjällbjörkskogen. Det är omöjligt att navigera sig med kartan, det är bara träd och låga moln. Till slut tappar vi bort ledkryssen och följer skoterspåren ner till en elledning, där vi får hjärnsläpp i snöfallet och följer den österut i några kilometer tills vi får en väldigt stark känsla av att vi är fel. Som tur är har mobilen strålande täckning och Eniro visar att vi är halvvägs till Hárrok….SUCK. Bara att vända. Hamnar till sist rätt (fast fel om vi nu skulle följt kryssleden), landar mitt på gårdsplan hos en familj där jag utan att blinka bestämmer att vi hyr deras lillstuga. Camilla hängde inte riktigt med i svängarna, men tanken på tak, väggar, kamin, säng och pulkagarage (i skotergaraget) föll henne i smaken. Jag avslutar skiddagen i snygg stil genom att ramla pladask framför stugan så att stavarna far som projektiler. När jag ligger där som en skalbagge på rygg kommer familjens hund och slickar mig glatt i ansiktet och extra mycket på munnen…

Sen går vi in och äter upp allt vårt godis. Inte så genomtänkt, men gott!

Dag 11 (5 april): Vuonatjviken – Jäkkvik

Stora mosardagen

Nejmenhoppsan, jag som räknat 15 km dag hade visst räknat lite fel så idag blir det…eh…26 km. Ojdå.

Men vi mosar på över sjön i så bra tempo att vi missar de helt uppenbara tre plogpinnarna som på ett mycket jättetydlig sätt markerar korsningen på isen…så vi skidar vidare någon kilometer till, tills vi stannar och snackar med en trevlig pimplande familj som upplyser oss om att vi skidat för långt. Amenvafanasså….. Sen får de upp en rejäl fjällröding, och så vänder vi 180 grader och skidar lite till. Och lite till. Och ännu mer…. När tillslut ser en elledning så inser jag att jag fått fobi för elledningar – de liksom viskar lockande att ska ni inte skida åt andra hållet, där är det jättefint! Vi får ta en paus och äta ölkorv, grottlagrad ost och dricka whiskey ur provrör (som sig bör).

Sista biten in mot Jäkkvik är nypistad av pistmaskin och det är som en dröm att skida. Vi får dock räkna ledkryss i grupper om 10 för att hålla orken uppe. 28-30 km är lite långt att åka alltså, men det går!

Får till vår stora tacksamhet knö in oss i ett minirum på Kyrkans Fjällgård i Jäkkvik (det är familjeläger här; 40 vuxna och barn i en stor glad röra).

Min vänstra fot är arg på mig 😦

Dag 12 (6 april): Vilodag i Jäkkvik

Vinkade av Camilla kl.07.30, gick sen hem till mitt lilla rum som ligger i anslutning till samlingssalen. Tänkte lyssna på lite musik och vila, men gänget här hann stämma upp i psalmen ”Morgon mellan fjällen” så Spotify fick vänta.

Nu är det handling av mat, tvätt av kläder, laga byxor, kolla tejpnings-guider av fötter på youtube och vilavilavila som gäller. Kl.16.40 kommer Marco, imorgon far vi ut på etapp 3. Ska bara återuppstå först….