Louise Quistgaard, en av våra gästbloggare, har just avslutat sitt stora äventyr att skida hela Kungsleden. Hon skriver om äventyret på sin egen blogg ettvykortfraningenstans.wordpress.com men då hon vill inspirera andra får vi också dela hennes inlägg här! En del av bilderna i just detta inlägg av avfotade från kameran, därav kvaliteten. 

Dag 22 (16 april): Ammarnäs – Aigert

Nu är jag själv. Blä. Det känns ok, men ändå trist. Saknar Marco. Packar ihop, äter frukost, betalar och drar. Kommer iväg vid 11 och skidar iväg i god fart. Åt fel håll. Kör mot Tjulträsk i ca 2 km innan jag inser att jag mest läst skyltar och lite mindre läst kartan. FAN! Läs kartan ditt spån!! Känner mig misslyckad och peppen att skida själv ligger nu på minus-skalan.

Vänder, hamnar rätt och sen är det klättring som gäller, ca 300 höjdmeter. Solen steker och det är så otroligt varmt. Tuggar på i bra tempo – kanske lite väl bra, för plötsligt är jag framme vid Aigert-stugan kl 16.00! Ca tre timmar tog det om jag räknar bort felåkning och lunch.

Jag tältar framför stugan och tvättar mig i (den kalla) bastun – tyckte inte att stugvärden behövde elda igång den bara för mig…

Oroar mig för regnet/blötsnön som sägs komma på onsdag.

Dag 23 (17 april): Aigert – Serve

Sover gott i tältet, men utan turkompis och utan massor av packning så är det lätt att halka av liggunderlaget! Måste bygga någon slags mur ikväll.

Kommer iväg 09.30 och så är det dags för ännu ett pass av klättring – 200 höjdmeter, och sen ännu lite fler fram till Kungsledens absolut högsta punkt! Juovvatjåhkka, 1099 m ö h. Trots hög höjd och utsatt läge så är det varmt som i en gryta – inte en vindpust, inte ett moln. Det enda som hörs är några snösparvar.

Skidåkarna som jag mötte i Aigert långlunchar på samma ställe. De drar lite innan mig, och sen är det superbrant nerförsbacke. Jag går ner (och sjunker lite här och där) en bit innan jag vågar ta stora slalomsvängar med pulkan. Jag har ett jäklarns högt tempo i uppförsbackarna, så pass högt att de korta stighudarna inte vågar annat än att samarbeta! Jag tuffar på som ett litet godståg. Men sen skidar jag rakt in i det vita helvetet – ganska brant backe som kräver svängar ut mellan björkarna där sjunksnön väntar på att sluka mig hel. Får tvärstopp och dyker rakt ner över skidorna – gräver ut ca en kubikdecimeter snö ut sport-bh:n. Kul.

Jag hakar på de två skidåkarna som har inside information om att det kan finnas ett skoterspår till vänster om leden som har snällare sluttning + att vi hamnar närmre Servestugan. När vi hittat spåret testar jag att skida precis bredvid det – och jag sjunker som om snön vore en fallucka! Ena skidan försvinner helt, stavarna får inget fäste och när jag kränger av mig ryggsäcken för att kunna sätta mig på den som en flotte och upp ur snön – då trycker pulkan på och jag blir istället överkörd av ryggsäcken och ännu mer nedtryckt i snön. Jag kommer helt enkelt inte upp. (I detta läge väljer de två skidåkarna att åka vidare?! Eh, tack, hyggligt – jag förstår att ni inte ens vet namnet på mig men ni kunde väl kollat om jag var ok iallafall?).

Kommer tillslut loss och lyckas kravla mig upp på skoterspåret – det enda problemet nu är att pulkan står (svävar?) ovanpå sjunksnön på behörigt avstånd från den fasta snön! (Ärligt talat, jag blir helt matt bara av att återberätta detta). Lyckas på något sätt håva in pulkan, byta till långa och bromsande stighudar och hasar sen ner sista biten av backen som slutar i en 5 meter bred skoterled. Fast snö!!!!! Enorm lättnad.

Får sen lätt psykbryt då jag ser stugan – som ligger ca 20 höjdmeter upp…. Där och då känner jag mig rätt så less på allt vad skidor, snö, stugor och pulkor heter. Jag vill ha asfalt, soffa och titta på Antikrundan och inte behöva skida upp för en enda jävla backe till!

Tar en Rune-kaka och hasar vidare och försöker stänga av tankarna (plockar fram allround-tanken på att jag vill köpa nya sneakers). Kommer så tillslut fram, får ett glas saft och läser ”Hänt Extra” under intensiv, lätt aggressiv koncentration. Edward Blom ska tydligen sälja sin lägenhet och Isabelle ”Blondinbella” Löwengrip siktar på att hennes företag ska sälja för en miljard kronor.

För att hinna med det så har hon en hel stab med folk: kock, nanny, hembiträde, någon som sminkar henne varje morgon, två fotografer som fotar henne osv osv.

Jag är väldigt nöjd med att jag inte siktar på att sälja för en miljard.

Efter saft och perspektiv med hjälp av skvallertidning mår jag bra igen. Lagar sen mina håliga långkalsonger med nål, turkos tråd och dubbelvikt blå kinetisk tejp. ”Bella” köpte tre klänningar för 50 000 kr men jag känner mig rikare än henne med mina numera hela långfillingar ????

Pulkan har för övrigt spelat biljard på mina skinkor – ser ut som en dalmatiner…

Dag 24 (18 april): Serve – Tärnasjö

Det skulle ju bli en lätt dag idag; 14 km, ganska flackt och nedför…. Det blev ingen lätt dag.

Soligt, varmt, promenerar rätt mycket både uppför och nerför. Äter lunch i solgasset och får sällskap av en skoterkille. Trevligt! Jag får solkräm av honom; jag har bara 3 mm kvar på mitt stift.

När jag närmar mig Tärnasjöstugan väljer jag att inte följa skoterleden ner på sjön för att spara…1-2 (?!) km. Jag tar istället skidleden som har spår från kanske i förrgår. Fin väg, men efter ett tag börjar jag sjunka igenom snön. Till skrevhöjd. Snön är så tung och blöt att jag måste gräva fram skidorna för att kunna få upp dom från varje genomtrampning. Kaos, skrik och tillslut även hysterisk gråt för jag bara sjunker, sjunker och sjunker – det finns liksom ingen botten! Det handlar om ca 150 meter, men energin bara rinner ur mig och jag litar inte alls på snön – när det väl blir stabilt igen vågar jag inte glida ner för ens de små backarna då jag är rädd att det ska hugga till och att jag då ska dyka ner i snön.

Efter ett tag ser jag äntligen stugan men backen ner ser brant ut och jag får för mig att ta en långsväng runt björkskogspartiet – i orörd snö! Hallå?! Vad tror du händer där?? Efter 10 meter i bristande snö retirerar jag och promenerar sen ner i spåret. Jag får en del snö i pjäxorna men det är skitsamma för de är redan fulls med snö/vatten från helvetessträckan….

I Tärnasjöstugan bor stugvärden Stig, som bjuder på saft och kakor och går ner och eldar igång bastun åt mig. Lyx!! Jag själv sitter som en urkramad trasa framför vedspisen och försöker plocka ihop mig själv mentalt. Efter en stund ramlar min skoterkompis in, och plötsligt är vi ett göttigt gäng på tre som delar på rödvin, öl, whiskey och äter Andrés rökta älghjärta (egenskjutet, egenstyckat och egenrökt). Världens bästa kväll efter en kaosdag. Sover inomhus, som en sten. Plusgrader utomhus, snön rasar av taket med ett dån.

Dag 25 (19 april): Tärnasjö – Syter

Är seg och slut i kroppen. Får en sopsäck av Stig att ha runt tältet, om det skulle börja regna. Kommer iväg ca 10.45 och skidar sen över Tärnasjön. Sjunker igenom lite i början men det bättrar sig. Pratar lite med en skoterförare. Varmt, skidar i underställ (långärmat för att inte bränna mig mer). Det måste se ut som om jag är ute i en grå pyjamas och skidar ????

När sjön är avklarad tar jag mig en bit upp i terrängen och – då var det dags igen – jag går igenom snön. Trots att det är skoterspår. Tar lunch 14.30, pratar med några skoterförare (som undrar varför jag inte har någon karl med mig. WTF?! En vän, oavsett kön, hade jag dock gärna haft).

När de kör vidare bryter jag ihop totalt. Jag orkar inte mer! Jag är så trött och sliten, jag är rädd för snön som vill sluka mig hel, snön smälter och regn hotar. Jag orkar inte. Jag vill hem, jag vill vara med nära och kära, jag vill äta riktig jävla mat med tuggmotstånd, jag vill ha sällskap att prata och skratta med. Min långtur har varit fantastisk men nu är jag helt komplett slut.

Drar igång telefonen och har kanonbra täckning, ringer Tomas och yl-gråter (och lugnar efter en stund ner mig) ❤.

Skriver sen ett inlägg på Facebook där jag ber folk skicka pepp till mitt telefonnummer, tar mig samman och skidar vidare den kilometer som är kvar till Syterstugan. Det går ganska bra om jag håller mig i det senaste gjorda skoterspåret….som är ca 30 cm längre ner i snön än de andra spåren, så pulkan går som i en rodelbana.

Väl framme i stugan får jag saft och kakor av stugvärden Satish, och på telefonen ramlar det in pepp från massor av fina människor ❤ Det roliga är att nästan alla som messade är folk jag inte pratat med på väldigt länge – jag blev väldigt, väldigt glad!

På kvällen ösregnar det och jag sover som en sten i mitt tvåbäddsrum. Drömmer att jag provskjuter en revolver med ammunition i storleken liten läskburk. Jag siktar på ledkryss. Man behöver inte vara Freud för att förstå den symboliken…

Dag 26 (20 april): Vilodag i Syterstugan

Sover, vilar, äter godis. Min kropp är helt tömd på energi. Hjälper Satish att hämta vatten – att släpa en fylld dunk från bäcken knaprar på min låga energireserv. Hugger lite tändved och slår huvudet i vedbodens dörrpost så att det svartnar för ögonen. Det är mildväder ute och snön tinar snabbt. Marken tittar fram allt mer och mer. Ibland duggregnar det.

Känner mig lite bättre på kvällen och får energi till att läsa boken ”Gatukatten Bob” av James Bowen. Det ska vara skitväder imorgon och bättre i övermorgon, så jag stannar en dag till här.

Dag 27 (21 april): En till vilodag i Syterstugan

Vaknar vid 07.40, tänder kaminen och kryper ner i sängen igen och läser ut boken. Mysigt! Känner mig piggare och starkare.

Gör inte så mycket annat än äta – vila – gå på dass – läsa bok (”Kaffe med rån” av Catharina Ingelman-Sundberg). På kvällen packar jag iordning allt och lägger mig med förväntan om morgondagen – nu är det bara två dagsetapper kvar och jag känner mig starkare.

Dag 28 (22 april): Syter – Viterskalet – Hemavan

Skidar iväg kl 8 med viss bävan om de 300 höjdmeter som börjar precis vid stugan. Men molntäcket spricker upp och solen tittar fram, och skidorna bara tuggar på – och på 1,5 timmar har jag nått högsta punkten! Jag hinns upp av två killar och tillsammans spårar vi upp en genväg mot Syterskalets nödstuga. Det går undan värre, och färden genom passet blir solig och vindstilla (passet är känt som ett riktigt blåshål som drar åt sig moln). När jag kommer fram till nästa stuga, Viterskalet, är klockan bara 12. TOLV!! Jag bestämmer nu att jag kör hela vägen ner till Hemavan idag – men först: lunch och våffla i Viterskalet. Stugvärdarna där var gulligaste tänkbara – stort tack för pratstund, våffla och att ni ringde och bokade boende åt mig i Hemavan!

Glider sen neråt Hemavan och jag skulle ljuga rätt ordentligt om jag sa att dessa 10 km var lätta men hjärtat och sinnet var iallafall lätt och jag kunde ta mina genomplumsningar med jämnmod. Och, förlåt Hemavans skidbacke för de djupa fotspåren i en av era backar men pulkan var för snabb och jag för trött och feg för att skida…

Och så vid 18-snåret så gled jag ner till portalen som markerar Kungsledens södra ända! Mäktig känsla!! Jag försökte sätta fast kameran på ett ledkryss som visade sig vara avbrutet – sorry Kungsleden för att jag välte ditt/mitt sista kryss, det var inte meningen. En glad skidåkarkvinna fick hålla kameran istället ????

Och, som grädde på moset fick jag sen skjuts med ett äldre par till Hemavans Fjällstation! Tusen tack! En dusch, en halvvarm bastu, lite mat och kvällsmackor och sen sov jag inte alls som en stock utan drömde istället att jag kunde plocka ut hela underkäken…nåja, när det är förändringar i livet så sägs det ju att man drömmer om att tappa tänderna.

Snipp, snapp snut, så tog Kungsleden slut! Nu bär det av till mormor i Luleå, och sen hem till Malmö där våren har startar med buller och bång. Men vet ni? Jag såg två tussilago här i Hemavan idag. Snart börjar en ny årstid även i fjällvärlden!